Sida 195
Peenemünde
gjorde god tjänst i spetsen för en matrosbrigad med skeppskanoner. Han erhöll i jan. 1858 knightvärdighet, blef svårt sårad vid andra undsättningen af Lucknow (mars) och dog kort efter återkomsten till hemlandet af dessa blessyrer. En marmorstaty öfver honom har rests i Calcutta.
7. Arthur Wellesley P., från 1895 viscount Peel, de tre föregåendes broder, yngste son till P. 2, politiker, f. 3 aug. 1829, anslöt sig till liberalerna och var 1865--95 medlem af underhuset. Han innehade 1868--74 och 1880--84 olika understatssekreterarposter i Gladstones båda första ministärer (däribland den i inrikesministeriet 1880--84) samt valdes 1884 till underhusets talman, hvilken post han innehade till apr. 1895, då han som viscount P. fick säte i öfverhuset. Som talman vann P. alla partiers aktning genom sträng opartiskhet, taktfull värdighet och grundlig kännedom om underhusets regler och sedvänjor. Bl. a. som ordförande i en 1896--99 verksam kommission har P. egnat grundligt arbete åt den engelska spritvarulagstiftningens reformering i nykterhetsvänlig riktning. 1 o. 3--7. V. S--g. 2. E. B. (V. S--g.)
Peele [pi′l], George, engelsk dramatiker, f. omkr. 1558, d. före 1598, tjänstgjorde som universitetspoet och gifte sig förmöget, men måste sedermera för sitt uppehälle hitta på knep och utvecklade däri en stor och skämtsam uppfinningsrikhet. I sina teaterstycken röjer han en kvick, rörlig, yppigt sinnlig fantasi. Komedien The arraygnement of Paris (om herden Paris’ domslut; 1584) är full af smicker åt drottning Elisabet. Vidare märkas The famous chronicle of king Edward I (tr. 1593), The battell of Alcazar (1594), The love of King David and fair Bethsabe (tr. 1599) och The old wives’ tale (1595), hållen i god sagoton. -- Senaste uppl. af P:s verk 1888, 2 bd. Se Lämmerhirt, ”G. P.” (1882).
Peeliter [pilīter], anhängare till sir Robert Peel (se Peel 2), en politisk partigrupp i England. Då Peels frihandelspolitik 1846 framkallade en splittring inom det konservativa partiet, blefvo omkr. 120 underhusmedlemmar partichefen trogna; vid 1847 års parlamentsval nedgick deras numerär till omkr. hälften, och efter Peels död 1850 sammansmälte gruppen år efter år ytterligare, tills den 1859 alldeles upphörde att existera. Peeliternas hufvudsyfte var att trygga frihandelssystemets bestånd, och de understödde därför under Peels lifstid den liberala ministären Russell. Då striden om frihandeln småningom upphörde, öfvervägdes bland dem en återgång till det konservativa partiet i samband med dettas rekonstruktion, och de understödde 1852 den konservativa ministären Derby. Flera peeliter voro medlemmar af koalitionsministären Aberdeen (1852--55). Efter dess fall anslöt sig en del af de ledande peeliterna till de konservative, medan flertalet småningom hamnade hos liberalerna. Till de förra hörde general J. Peel, lord Hardinge och lord Stanhope, till de senare Gladstone, Cardwell och hertigen af Argyll. Bland peeliterna, hvilka tidtals som ”tungan på vågen”, utöfvade stort inflytande i parlamentet, märktes ytterligare sir G. Graham, lord Aberdeen, lord Canning, Sidney Herbert och hertigen af Newcastle. V. S--g.
Peel-öarna [pi′l-]. Se Bonin-öarna.
Peene [pēne]. 1. Oders västra mynningsarm, mellan ön Usedom och fastlandet, 42 km. lång, är, då den lämnar Stettiner haff, ganska smal, men vidgar sig sedan till den stora sjön Achterwasser, afsmalnar därefter åter vid Wolgast och mynnar ut i Östersjön nedanför Peenemünde. Framför mynningen ligger den lilla ön Ruden. -- 2. Flod i Mecklenburg och Pommern, upprinner i Mecklenburg vid byn Grubenhagen, flyter igenom Malchin- och Kummerow-sjöarna, upptar bifloderna Trebel och Tollense (den senare från Tollense-sjön), bildar i Pommern gräns mellan regeringsområdena Stettin och Stralsund samt faller 8 km. nedanför Anklam ut i ofvannämnda mynningsarm af Oder. Längd 110 km. Under tiden 1720--1814 utgjorde P. gräns emellan den svenska och den preussiska delen af Vorpommern. 5 nov. 1759 gick svenska armén under Lantingshausen under fiendens eld på pråmar öfver P. vid Anklam. 1 o. 2. (J. F. N.)
Peene [pēne], Hyppoliet Jan van, belgisk skådespelsförfattare, f. 1811, d. 1864, till yrket läkare, skref på flamländska först vådevillen Keizer Karel en de berchemsche boer (skr. 1830, uppf. 1841) och sedermera en mängd dramatiska stycken af olika art, bland hvilka flera ännu stå på spellistan. Till dem höra Jacob van Arteveide (1841), Thijl Uilenspiegel (1842), operan Brigitte (1847), Twee hanen en eene hen (1854) m. fl. Fullständig upplaga af P:s verk utkom 1880--82 i 38 bd.
Peenemünde [pēne-], köping och skans på nordvästra Usedom. 26 juni 1630 lade sig svenska flottan utanför P., där hären, sedan de kejserlige utrymt därvarande gamla skans, utskeppades, hvarefter en ny palissaderad skans byggdes. I juni 1631 landsteg markisen af Hamilton med 7,000 skottar och engelsmän vid P. 1638 slog Banér flera skansar härstädes. 1657 var P. befäst med en redutt med våt graf och betäckt väg. 4 juli 1676 gaf sig P. åt kurfursten af Brandenburg efter endast en dags belägring. 1681 ville pommerska fästningskommissionen, att redutten skulle slopas och i stället en konsiderabel fästning byggas, där den gamla kejserliga skansen låg, men häraf blef intet. 22 aug. 1715 intogs P. med storm af de allierade efter 4 dagars belägring. 14 sept. 1757 började generalmajor Ehrensvärd vidtaga anstalter för P:s belägring, 23 s. m. öppnades elden, och redan s. d. kapitulerade preussarna, hvarefter svenskarna förstärkte befästningarna. 11 mars 1758 började preussarna under Manteuffel beskjuta P., som kapitulerade två dagar därefter. Ett öfverrumplingsförsök af kapten Röök med 200 man natten till 5 april s. å. misslyckades; men 22 juni kringrände Ehrensvärd P. och började bygga batterier samt öppnade elden natten till 27 med påföljd, att preussarna efter några timmars beskjutning kapitulerade. I slutet af mars 1759 började preussarna belägra P., där Röök nu var kommendant; han försvarade sig tappert, men måste 10 apr., då befästningen fullständigt sönderskjutits, kapitulera, hvarefter preussarna helt och hållet raserade försvarsverken. Dessa iståndsattes dock åter, och 18 mars 1807 besköts P. af en svensk kanonslup, men utan egentligt resultat; 28 s. m. förnyades beskjutningen från några kanonslupar under löjtnant Wirséns befäl med påföljd, att fransmännen utrymde P., som
Källa: Project Runeberg ·
