Sida 278
Perikoper
sin son med Aspasia. Redan 429 afled P., offer för en febersjukdom eller för den i Aten härjande pesten. -- P:s lefnadslopp är sympatiskt skildradt af Plutarchos. Bland nyare litteratur märkes: Filleul, "Histoire du siècle de P." (1873), Lloyd, "The age of P." (1870), A. Schmidt, "Das perikleische zeitalter" (1877), och H. Delbrück, "Die strategie des P." (1890). -- Autentiska porträtt af P. eger man bevarade i 2 marmorbyster från antiken, den ena i British museum (afbildad å pl. III till art. Bilhuggarkonst), den andra i Vatikanen. A. M. A.
Periklin (af grek. peri', bredvid, och klinétn, luta). 1. Bot., säges öra en cellvägg, som är tangential, d. v. s. hvars yta är parallell med växtens yta. Den cellvägg, som är ställd vinkelrätt mot denna, kallas antiklin. - 2. Miner., en hvit, oklar, kantgenomlysande varietet af natronfältspat, albit (se Fältspat). Den skiljer sig från albiten därigenom, att kristallerna äro långt utsträckta i riktningen af tväraxeln. Tvillingsbildningen följer periklinlagen (se d. o.). 1. G. L-m. 2. Ant. Sj.*
Periklinlagen (se Periklin, miner.), kristall. Hos flera triklina fältspater går tvillingsplanet vinkelrätt emot den af tvärytan och basis bildade zonen och kommer således i vissa fall att ganska nära sammanfalla med längsytan. Vanligtvis ligga emellertid tvillingsindividerna ej sida vid sida, utan förskjutas öfver hvarandra. Om sålunda t. ex. en oligoklas kristall visar tvillingsbildning samtidigt efter periklin- och albitlagen, ser man på snitt efter tvärytan periklinlamellerna sträckta vinkelrätt mot albittvillingarna. A. Hng.
Perikondrit, med.y inflammation af broskhin-nan (perichondrium).
Periköper (lat. pcri'copæ, af grek. perikopai', eg. afskurna stycken) kallas af ålder inom den protestantiska kyrkan de för kyrklig läsning eller predikoutläggning afsedda särskilda stycken af den Heliga skrift, hvilka ligga till grund för församlingens uppbyggelse vid offentlig gudstjänst (i den romerska heta de lectiones). Seden att vid den kristna gudstjänsten föreläsa ställen ur skriften går tillbaka till kyrkans äldsta tider och anknytes vid judiskt bruk. Vid sidan af gamla testamentet och de nytestamentliga skrifterna lästes andra böcker, såsom Hermas' "Herde", innan den nytestamentliga kanon fixerades. Lektionernas antal växlade, från fyra till två (epistel och evangelium), hvilket senare blef romersk praxis. I regel lästes de bibliska böckerna i fortlöpande sammanhang, s. k. lectio continua. Tidigt förekom bruket att under vissa tider af året läsa vissa bestämda böcker. I sammanhang med de kyrkliga festernas småningom försiggående fixering utvaldes bestämda skriftstycken för de olika helgdagarna (lectio selecta). Serien af dessa skriftstycken kallades lectionarium, den liturgiska bok, i hvilken de sammanfördes, comes. Det grekisk-katolska lektionssystemet leder sitt ursprung från den tidigaste medeltiden. Omkr. 600 funnos i Västerlandet olika lektionarier. Viktigast är det romerska lektionariet, hvars ursprungshistoria dock ej kan följas bortom den karolingiska tiden, ehuru det säkerligen är äldre. Först på 1100-talet sattes det utan tillräckliga grunder i förbindelse med kyrkofadern Hieronymus. Fast
står, att det frankiska rikets grundläggare införde den romerska liturgien i sina länder, och antagligt är det därför, att det lektionssystem, som småningom blef allenarådande, var det gamla romerska. Under medeltidens lopp tillkommo nya helgdagar, och lektionssystemet erhöll en däremot svarande utvidgning. Mötet i Trident underkastade lektionariet en dock ej djupgående revision. Full öfverensstämmelse råder därför icke mellan de romerska lektionerna och det lutherska äldre perikopsystemet. - Lectio continua blef inom romerska kyrkan i viss mån bevarad genom kyrkans föreskrifter för ordningen vid de s. k. kanoniska timmarna. Ordningen för dessa bönestunder finnes i breviarierna.
Anglikanska kyrkan har såväl de gamla episteloch evangelieperikoperna (i nattvardsmässan) som lectio continua, det senare, emedan de ordinarie söndagliga gudstjänsterna (eng. morning prayer och evening prayer) utvecklats ur de kanoniska bönestunderna och ursprungligen voro afsedda att firas hvar dag. De r e-formerta kyrkorna med sitt starka intresse för själfva bibelbokens yttre auktoritet ha i allmänhet återgått till lectio continua, samtidigt som de utan sinne för det historiskt gifna förhållit sig kritiskt mot kyrkoåret öfver hufvud, ehuru man nu dock alltmera insett värdet af detta senare. De lutherska kyrkorna bibehöllo med några mindre betydande ändringar i fråga om kyrkoårets sista söndagar det gamla lektionssystemet, ehuru ej utan kritik mot urvalet af texter. Perikoperna fingo här sin särskilda betydelse, då de användes icke blott vid altaret, utan äfven som predikotexter. Mot "perikoptvånget", som lät ständigt år efter år samma predikotexter behandlas i predikan, reste sig såväl pietismen som rationalismen. Under 1800-talet har man i Tyskland infört dels nya perikopserier som predikotexter, dels gett mer eller mindre fritt textval för predikan, under det man bibehållit de gamla perikoperna som liturgisk läsning vid altaret.
Inom svenska kyrkan användes vid reformationens inbrott naturligtvis det medeltida lektionssystemet. Olaus Petri föredrog emellertid lectio continua. I 1531 års svenska mässa föreskrifves nämligen, att efter kollekten skulle läsas "ett kapitel eller ett hälft af S:t Paulus eller någon apostels epistel" och efter graduale "evangelium, ett kapitel eller ett hälft af någon evangelist", och det hölls för anständigast att gå från kapitel till kapitel. Det tillägges dock, att "om någon däröfver förargas, må man då hafva dem (epistlar och evangelier) som i mässboken uttecknade äro, till dess folket varder bättre undervist". Efter 1541 blef det gamla perikopsystemet likaberätti-gadt alternativ, och i 1614 års handbok föreskrefs detta som det enda tillåtliga. Denna ordning fastslogs ytterligare genom 1686 års kyrkolag och är ännu i dag gällande. Med hänsyn till att evangeliet som predikotext alltid kom att föredragas från predikstolen, borttog 1811 års handbok evangelieläsningen vid altaret. Genom k. br. af 26 okt. 1860 återinfördes den gamla ordningen, samtidigt som nya serier predikotexter infördes. Under mer än femtio år hade man då arbetat på evangeliebokens förbättring. Urvalet af texter hade
Källa: Project Runeberg ·
