Sida 168
Pauluslitteratur
grundsats, ligger den andra och den förnämsta betydelsen af hans verk. Den erfarenhet, som P. själf upplefvat på vägen till Damaskus, öfvertygade honom fullständigt därom, att Gud själf i den upphöjde Frälsaren gripit honom med en så omedelbar styrka och fasthet, att det icke längre kunde få finnas någon annan religiös förmedling, den månde nu bestå i Mose lag eller änglamakter. Därför kämpar han med sådan häftighet mot dem, som i Galatien vilja skjuta in lagen som mellanlänk mellan de kristne och deras Gud, och mot dem, som i Kolosse och Efesus vilja göra änglaväsen till nya medlare. Härigenom har P. som ingen annan gjort gällande kristendomen såsom en själfständig religiös makt, som gjort både judendomen och all annan religion öfverflödig. -- P:s verk och åskådning ha behandlats i flera själfständiga monografier, af hvilka här må anföras blott Baur, "P. der apostel" (2:a uppl. 1866), Hausrath, "Der apostel P." (2:a uppl. 1872), Pfleiderer, "Der paulinismus" (2:a uppl. 1890), Farrar, "P., hans lif och verksamhet" (sista sv. uppl. 1903), Clemen, "P., sein leben und wirken" (2 bd, 1904), och Deissmann, "P., en kultur- och religionshistorisk skiss" (sv. öfv. 1911). Rörande kronologien se Harnack, "Chronologie der altchristlichen litteratur" (I, 1897, s. 233 ff.) och i "Sitzungsberichte der königl. preuss. akademie der wissenschaften" (1912, s. 673 ff.), rörande P:s omvändelse Lietzmann i "Zeitschrift für wissenschaftliche theologie" (1911, s. 343 ff.). Jfr Pauluslitteratur.
E. S--e.
Paulus, Heinrich Eberhard Gottlob, rationalismens mest typiske representant på exegetikens område f. 1761 i Leonberg i Württemberg, d. 1851 i Heidelberg, blef 1789 professor i orientaliska språk i Jena och 1793 teol. professor där. 1803 blef han teol. professor i Würzburg, och efter att under mellantiden ha beklädt olika befattningar mottog han 1811 kallelsen till teol. professor i Heidelberg, där han tjänstgjorde till 1844. P. representerar en strängt förståndsmässig riktning i sina många skrifter, bland hvilka märkas Philologischkritischer kommentar über das Neue testament (4 bd, 1800--04; 2:a uppl. 1804--08) och Exegetisches handbuch über die drei ersten evangelien (3 bd, 1830--33). I dessa arbeten söker han t. ex. vid alla de i evangelierna förekommande underberättelserna göra gällande den s. k. "naturliga interpretationen", i det han förklarar uppfattningen af ifrågavarande tilldragelser som underverk bero blott på missförstånd af det skildrade sakförhållandet. P:s kommentar underkastades redan under författarens lifstid en dräpande kritik af Strauss, som i st. f. den naturliga förklaringen gjorde gällande den mytiska. -- P. stod hela sin lefnad igenom som den renodlade rationalismens banerförare, utan att beröras af de djupgående filosofiska, etiska och religiösa förändringar, som han fick bevittna. Jfr v. Reichlin-Meldegg, "P. und seine zeit" (2 bd, 1853).
H. W. T. (G. A--n.)
Paulus, Eduard, tysk reseskildrare och konstskriftställare, f. 1837 i Stuttgart, d. där 1907 som "oberstudienrat", skref humoristiska reseskildringar m. m., bl. a. Bilder aus Italien (1866; 3:e uppl. 1878), en del af texten till praktverken Italien (sv. öfv. 1875--77) och Aus dem Schwabenland (1877) samt dikter (Gesammelte dichtungen, 1892).
Paulus, Nikolaus, katolsk teolog och historiker, f. 1853 i Elsass, präst, teol. doktor, sedan 1885 i München, f. n. en af de främste katolske kännarna af den lutherska reformationshistorien samt medeltidens aflatslära, har skrifvit talrika uppsatser härom i katolska tidskrifter samt därjämte Hexenwahn und hexenprozess (1910), Protestantismus und toleranz im 16. jahrhundert (1911) m. fl. arbeten.
Hj. H--t.
Paulus' bref. Se Paulus, sp. 273 ff.
Paulus Diaconus, langobardisk historieskrifvare, föddes omkr. 720 i Friuli, tillhörde en förnäm släkt och vistades länge vid det kungliga hofvet i Pavia. Vid framskriden ålder inträdde han i det andliga ståndet och vistades i klostren Civitate och Monte Cassino. 782 begaf sig P. till frankiska riket för att hos Karl den store inlägga förböner för sin broder, som blifvit förd i fångenskap till Tyskland. Hans mission lyckades, och han blef därjämte af Karl den store omfattad med synnerlig välvilja. Efter någon tid återvände han till sitt kloster i Italien, där han egnade sig åt litterära sysselsättningar. Hans dödsår är obekant. -- P:s förnämsta arbeten äro Historia romana, en bearbetning af Eutropius' sammandrag af Roms historia, och Historia langobardorum, hvari han under sina sista lefnadsår skildrade sitt eget folks öden intill 744. Att dessa båda verk utgjorde en utomordentlig insats i medeltidens bokliga lif, bevisas bl. a. däraf, att de förefinnas i ett mycket stort antal handskrifter. Likasom P:s historia om biskoparna af Metz, Gesta episcoporum mettensium, äro de i tryck bäst återgifna i "Monumenta Germaniæ historica". På uppdrag af Karl den store ombesörjde P. en ryktbar samling homilier (se Homiliarium). Dikter, bref samt några teologiska skrifter af P. finnas i behåll. Hans arbeten utmärka sig för sanningskärlek, ett förståndigt användande af källorna och en tämligen god latinsk stil. Jfr Manitius, "Geschichte der lateinischen literatur des mittelalters", I: 257 ff.
(S. T--g.)
Paulus från Egina, grekisk läkare i 4:e eller 7:e årh., en längre tid bosatt i Alexandria, skref ett medicinskt kompendium, hvars kirurgiska del eger själfständigt värde. Det utgafs först i Venezia 1528 och i Basel 1538. Bland öfversättningar märkes en engelsk af Adams (1844--48).
Paulus från Samosata [-må-], biskop af Antiokia från omkr. 260, den mest betydande representanten för den s. k. dynamistiska monarkianismen (jfr Antitrinitarier och Kristologi). Enligt honom förenade sig vid Jesu födelse Guds logos (Guds förnuft eller vishet), hvilken icke tänktes personligt skild från Gud, med människan Jesus, som eljest till sin natur är "nedifrån". Den historiske Jesus är "bättre" än andra människor, då logos' inneboende i honom är -- visserligen icke till arten skildt, men -- till måttet annorlunda än hos öfriga människor. P. blef dömd som kättare på en synod i Antiokia, sannolikt 268, och afsatt 272.
G. A--n.
Paulus Heliæ. Se Povl Helgesen.
Pauluslitteratur (oäkta). Liksom legenden till aposteln Petrus' namn anknutit en ansenlig apokryfisk litteratur af olika slag, har äfven Paulus' namn förknippats med flera apokryfiska skriftalster. Det i Kol. 4: 16 af Paulus omtalade brefvet af
Källa: Project Runeberg ·
