Sida 217
ÅTTONDE KAPITLET.
Nödvändiga olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. D. I hvilka afseenden är normalprosan sparsammare på ord?
Normalprosan behöfver i regeln icke samtalsspråkets tillägg af förtydligande, kompletterande, upphäfvande, inskränkande eller förstärkande innehåll. -- Normalprosan meddelar en persons framställning, samtalet två eller fleras frågor och svar, påståenden och instämmande eller afvikande yttranden. -- För bättre minnes och för säkerhets skull gjorda upprepanden bli mindre nödvändiga i skrift än i tal.
Vi öfvergå nu till att mönstra de fall, i hvilka samtalsspråket är frikostigare på ord, men skriftspråket, särskildt normalprosan, sparsammare. Dessa fall äro ingalunda färre eller mindre betydande än de, där motsatsen egde rum, -- om ock vi här komma att egna dem en något mindre omfattande behandling.
Hvarpå beror det då, att samtalsspråket så ofta är och måste vara omständligare än skriftspråket?
Till en viss grad behöfver den muntliga framställningen vara utförligare än den skriftliga
