Sida 285
TIONDE KAPITLET.
Tillfälligare (historiska) olikheter mellan skrift (normalprosa) och samtalsspråk. B. Skriftspråket har ändrat eller öfvergifvit gammalt språkbruk.
Att skriftspråket våldsamt förändrat eller förkastat lefvande språkformer, kan hafva berott på omöjligheten att »normalisera» dem, -- sträfvan efter regelbundenhet i böjningar och konstruktioner (analogi), -- godtyckligt val mellan synonymer eller orddubbletter, -- logisk formalism, -- sträfvan efter koncis och bekväm form, -- pedantisk spetsfundighet, -- arkaiserande tendenser.
Till normalprosans egenskaper hör, såsom vi redan sett, att hon bemödar sig om en allvarlig, noggrann, prydlig och »städad» form samt omsorgsfullt undviker de skämtsamma, vårdslösa, simpla och själfsvåldiga uttryckssätt, som äro vanliga äfven i högt bildade personers lediga umgängesspråk. Vi hafva också funnit, att denna granntyckthet hos normalprosan åtminstone i någon mån samverkar med hennes alltför starka konservatism, då hon nämligen försmår sådana i talspråket redan fullt stadgade nybildningar, mot hvilka ingen annan anmärkning
