Om svenskan som skriftspråk

samma ämne. Ty vare sig man motsäger den, som förut yttrat något eller framställer en mer eller mindre afvikande mening, eller instämmer, så tillkommer alltid ett plus, vanligen äfven ett upprepande af några förut sagda ord eller ett återgifvande med synonyma yttryck. Dessutom händer det ofta, att man måste upprepa eller åtminstone i korthet sammanfatta hvad den andre sagt, för att på detta sätt öfvertyga sig och honom eller åhörarna, att man riktigt förstått honom. Detta är särskildt fallet vid dispyter eller disputationer samt för öfrigt, när det är fråga om något viktigt och maktpåliggande, där missförstånd måste undvikas, och de bevingade orden således måste fasthållas för att ej försvinna ur minnet eller fördunklas. Är det mycket noga att minnas, hur orden fallit sig, kan man t. o. m., som vi veta, uttryckligen taga åhörarna till vittnen på, att »så och så har han sagt». Allt sådant är obehöfligt vid skrift, ty, som romarna sade: littera scripta manet, det skrifna ordet står kvar och kan återfinnas oförändradt äfven efter lång tid.