Om svenskan som skriftspråk

vi pläga ej aktgifva på vår tysta tankes form, utan blott på dess innehåll. Men att vi stundom alldeles otvifvelaktigt tänka i tydliga och bestämda ord, därom torde vi lätt bli ense. Om vi t. ex. hafva hört en annan person säga något, som synnerligen starkt slagit an på oss, då kunna vi långt efteråt liksom höra hans ord om och om igen inom oss; d. v. s. vår tanke upprepar dem för oss. Vi tycka oss t. o. m. å nyo höra den talandes egendomliga uttal och betoning, tydligare och naturtrognare, än vi skulle vara i stånd att med vår röst efterbilda dem. -- Men stundom kunna vi också höra ett tydligt eko af vår egen röst inom oss. Det händer mången, att han läst några verser, som bita sig fast i hans minne och gång på gång, liksom med hans egen röst, upprepas af hans tanke. Detta sker, utan att han vill det; ja, kanske fastän han helst ville slippa höra verserna om igen.

I själfva verket inträffar det ganska ofta, att det inre talandet icke ledes af vår vilja, utan t. o. m. står i opposition mot den. Och då märka vi tydligt, att vår tanke talar i ord. De flesta af Eder hafva säkerligen ibland hört detta tanketal med en rent af irriterande tydlighet; när vi trötta lagt oss att sofva, händer det ju, att vår tanke talar för oss, upprepar hvad vi hört eller sagt under dagens lopp, hvad vi komma att säga eller höra nästa dag, samt för öfrigt berättar och reflekterar om än ett, än ett annat. Vi kunna då lyssna till tankens ord; vanligen bli vi förargade och försöka tysta den,