Sida 101
V. Samtal om månen
SAMTAL OM MANEN.
101
tressant genom sin rikedom på dessa linieformiga, smala bildningar, som man benämner rännor, och hvilka skilja sig från de lätta, likaledes för det mesta rätliniga eller meridianformiga banden (strålarne) genom den fullkomligt tydliga skugga, de kasta, när solstrålarne falla snedt på dem. Men ofta hafva de den stora klarheten (d. v. s. den ljusåterkastande kraften) gemensam med strålarne. Vi skola få bättre tillfälle att tala om
Fig. 13. .
Ett stycke af månens Apenniner.
dessa rännor vid deras detaljundersökning, men vilja redan nu egna strålsystemet en något större uppmärksamhet.
I torden redan hafva fäst er vid de ljusa -band, som utgå från månens södra hörn och likt meridianer sträcka sig öfver en f jerdedel af inånytan. Ja, den, som sträcker sig längs genom Mare Serenitatis, tyckes vara en förlängning af ett sådant i söder utgående band, och detta skulle då sträcka sig öfver halfva månklotet.'
Vi skola vid en annan fas lära känna utgångspunkten af de förnämsta strålarne. I allmänhet är tiden för fullmånen
Källa: Project Runeberg ·