Stjernor och menniskor

138 MÅNSKENSSVÄRMERI.

förmåga att reflektera ljuset. På samma sätt visar sig hos ungefär tolf kratrar vid fullmåne radielt från randen eller foten af kratern utlöpande ljusband, som dock ej motsvaras af någon som helst märkbar upphöjning af ytan. En sådan upphöjning skulle nämligen vid den tid, då den ifrågavarande regionen befinner sig nära ljusgränsen, förråda sig genom en, om än aldrig så obetydlig skugga. Dessutom talar äfven den -omständigheten deremot, att sådane ljusband löpa långa sträckor i absolut raka linier öfver berg och dal. Denna företeelse framstår särskildt tydlig hos Tycho, Kopernicus, Keppler och Aristarchus.

'Rännor. Dermed förstår man fåror af 5,000 till 6,000 fots bredd och l l/z till 18 mils längd, hvilka merändels löpa i raka linier och äro märkbara ej blott vid sned belysning af solen genom en smal, svart skugga, utan äfven, åtminstone hvad de större beträffar, vid fullmåne genom sin lifliga glans.

Det märkliga är, att de förekomma talrikast i midten af månytan, men dessutom företrädesvis vid hafskanterna och jemnlöpande med dem. I senare fallet äro de ofta förstärkta genom flere bredvid hvarandra löpande rännor.

Man räknar öfver 1,100 sådane rännor, af hvilka Julius Schmidt ensam upptäckt 278. Såsom hufvudrepresentaiiter för dessa bildningar anses rännorna vid Hyginus och Aridseus. Dessa fåror kunna med få undantag tydligt urskiljas endast med goda instrument och vid synnerligt ren och klar luft, och deri ligger, åtminstone till en del, orsaken, hvarför obser-yatörerna ej äro ense om riktningen af vissa rännor.

Vi öfvergå nu till månens daning.

Endast om man vet, huru månen uppstått, är man i stånd att förstå de företeelser, som möta oss på hans yta. Vid försöket att lemna en antaglig förklaring öfver bildmngame på månytan har man derför att hålla fast vid två saker. För det första måste alla de fakta, som erhållas genom observationer, otvunget framgå ur månens utvecklingshistoria. För det andra måste alla enskilda fvsikaliska företeelser, som användas