Sida 156
VII. Månskenssvärmeri
156
MÅNSKENSSVÄRMERI.
4.
De fördelar, som fotografien vid fotografering af månen mer än annorstädes förmår bjuda, och hvilka aldrig ens tillnärmelsevis kunna uppnås af handteckningar, ligga mest i det skioskopiska (med skuggor antydande) återgifvandet af markens vertikala struktur jemte de mångfaldiga ljusstrålarne hos densamma. När en handteckning genom återgifvandet af skuggorna (andra medel att naturtroget försinnliga månbergens höjd gifvas icke) vill gifva ett uttryck åt terrängens plastik, måsteman afstå ifrån att ens antydningsvis bifoga de utomordentligt mångfaldiga skiftningarne i markens förmåga att reflektera ljusstrålarne. Detta gör sig särskildt gällande i de partier, der långa, ljusa band löpa öfver slätter, berg och dalar, hvilka band ögat blott med svårighet förmår fatta samtidigt med det omskuggade berget, men ritstiftet alldeles icke, innan scenen förändrat sig i följd af den fortskridande fasen. Visserligen måste denna fördel inskränka sig blott till de landskap, hvilka ligga mellan ljusgränsens regioner och de skarpt belysta partierna af månen, då de förstnämnda alltid sakna ljusbanden och de senare de för bedömandet af den vertikala strukturen nödvändiga skuggorna. Men genom kombination af fotografier af flere faser kan fantasien komplettera luckan. En fullständig bild af markens förmåga att reflektera ljusstrålarne kan blott lemnas af fullmånen, hvilken likväl - emedan han saknar skugga - lemnar oss i fullkomlig ovisshet om terrängens form. För den skull voro alla hitintills utgifna kartor, ehuru skenbart fullmånskartor dock oanvändbara vid fullmåiie. Berg och kratrar, som vid ljusgränsen tydligt framstå genom sin höjd eller sitt djup, kunna vid fullmåne ofta blott med svårighet, men för det mesta icke alls återfinnas. Skådeplatsen är som förvandlad.
Allt detta imhemtades mycket tydligt af de belgiska månfotografierna å förenämnda veiidsutställning i Wien, hvilka
Källa: Project Runeberg ·