Sida 338
XII. Kalendern
338 KALENDERN.
sju dagar efter påskfullmånen. Så hafva vi t. ex. för 1882 epakten XI, vid hvilken i förestående tabell befinnes den 2 april med bokstafven A; då denna på samma gång äfven är söndagsbokstaf, så har man att gå 7 dagar vidare och kommer så till den 9 april.
Vid ett skottår med två söndagsbokstäfver kommer gifvetvis blott den senare i betraktande. Med påskfullmånen förstår man den förste fullmånen efter vårdagjemningen, hvilken senare antages alltid inträffa den 21 mars, ehuru detta astronomiskt ej slår alldeles fullkomligt in.
De bestämmande former, på hvilka påskberäkningen grundar sig, uppstäldes på kyrkomötet i Nicaea år 325 sålunda:
1. Påsken skall alltid firas på den söndag, som följer på första fullmånen efter vårdagjemningen.
2. Inträffar denne fullmåne sjelf på en söndag, skall påsken firas på näst följande söndag.
3. Vårdagjemningen skall städse utsättas till den dag, på hvilken den i verkligheten egde rum år 325.
4. En norm, enligt hvilken påsken aldrig får firas samtidigt med judarnes Passah-högtid är ej vorden allmänt genomförd.
På grund af de meddelade beräkningsföreskrifterna kan påsken aldrig inträffa före den 22 mars och aldrig senare än den 25 april. Af drager man 46 dagar från påskens datum, så erhåller man askonsdagens datum.
En särdeles elegant metod att utan kännedom om epakten och söndagsbokstafven kunna beräkna påsken har den berömde astronomen Gauss uppfunnit. Såsom exempel för 1882 uppställa vi först schemat för denna metod och lemna sedan förklaringen.
Källa: Project Runeberg ·