Stjernor och menniskor

hemlig. Vetenskapen utgjorde kärnan, alla yttre ceremonier voro blott en sinnebildlig framställning af enskilda vetenskapliga hemligheter. Folket höll sig till dessa former utan att ana deras betydelse; och när presterne sjelfva uppgåfvo kärnan, när de af sin ursprungliga rol ej behöfde mer än formerna och sträfvandet efter herravälde och makt, så var det ock slut med dem. Derför ropet: »Vetenskapen måste återvända!» Dock -- »fågeln kommer icke åter» han ilar nu, utflugen ur buren, under tusenstämmig sång mot alla folk och bringar dem vederqvickelse, kraft och styrka, på det att de må fördraga deras förbannelser, hvilka i sin vanmakt lefva endast på gamla minnen.

Menniskoslägtets äldsta vetenskap är stjernkunskapen. Månens vexlande faser, de enskilda stjernbildernas försvinnande och framträdande ur solstrålarne hafva gifvit upphofvet till veckor, månader och år. Djupt i urtidens töcken har man liksom dessa inrättningar att söka äfven den första kännedomen om. längden af planeternas omloppstider. Det var planeterne, genom hvilka de olika veckodagarne erhöllo nomen et omen, namn och betydelse. Planeterne representerades af den sjufaldiga terassbildningen af Babels torn; på planeterne syftade de sju murarne i Ekbatana, hvilka omgåfvo soltemplet i concentriska ringar. Och dessa planeter voro gudar skapads efter menniskans beläte. Vid deras sammankomster på himmelen (konjunktioner) alstrade de store män och afgjorde folkens öden. Af särskildt omfång voro emellertid konjunktionerna mellan de öfversta gudarne Bel och Belitan, d. v. s. de yttersta planeterne Jupiter och Saturnus. Dessa, af astrologerne benämnda stora konjunktioner, inträffade hvart 20 år, men hvarje gång i ett annat djurtecken och med en annan betydelse; först efter åratal återvände de till samma tecken. Hela perioden kallades den eldiga triangelns period.

Uppkomsten af de astrologiska dogmerna torde väl ej mer kunna uppvisas på historisk grund; den når tillbaka långt bortom begynnelsen af vår tidräkning. Innehållet i desamma