Verldens undergång

128

behag, alla ansigten voro blåbleka, med djupa ringar omkring ögonen, oordnadt hår, stirrande blickar, stela af den förfärligaste ångest, som någonsin pinat mänskligheten.

Luften blef allt mera torr och het. Ingen hade sedan gårdagen tänkt på att återställa de uttömda krafterna med en stärkande måltid, och magen, ett organ, som annars brukar göra sig påmint, fordrade ingenting. Men en brinnande törst blef den första fysiologiska effekten af luftens torrhet och de mest återhållsamma kunde ej underlåta att söka stilla den samma med alla möjliga medel, men utan framgång.

Det fysiska lidandet började sitt verk och öfverröstade snart alla andra själsqval. Atmosferen blef med hvarje timme svårare att inandas, allt mera tröttande och besvärlig. De små barnen gräto, ledo af ett obekant ondt, kallade på sina mödrar.

I Paris, London, Rom, Berlin, Petersburg, i alla hufvudstäder, alla städer, alla byar, strömmade de upphetsade folkmassorna omkring i fria luften, såsom man ser myrorna, förskrämda af ett angrepp på deras stack, myllra på dess sluttningar. Alla hvardagslifvets bestyr voro försummade, öfvergifna, bortglömda; alla planer förintade. Man frågade ej längre efter någonting, hvarken sitt hem, sina närmaste, eller ens sitt eget lif. Det var en absolut andlig förslappning, ännu fullständigare än den sjösjukan medför. Blott ett och annat par, hårdt slutna i hvarandras armar, syntes främmande för den allmänna förskräckelsen, de lefde blott ett lif för sig sjelfva och gingo helt och hållet upp isin kärlek.