Verldens undergång

162

derna. Den kristna treenigheten bodde i den hedniska himmelen. Brännoffren, som i så många sekel egnats åt gudar i menniskoskepnad, åt Buddha, Osiris, Jehovah, Odin, Baal, Jupiter, Jesus eller jungfru Maria, uråldriga eller modernare tiders religiösa kultur, alla dessa den fromma tankens abstraktioner hade hvirflat bort med rökelsen och bönerna, förlorat sig i molnen, i jordens luftlager utan att nå upp till det ofattliga högsta Väsendet.

Ingen annan ras hade höjt sig bredvid eller öfver vår egen. Då poeterna spått, att menniskan, efter sekler af underbart framåtskridande, slutligen skulle få vingar och flyga i luften endast med hjelp af sin muskelstyrka, hade de icke studerat menniskokroppens bygnad historiskt, de hade icke påmint sig, att för att menniskan skulle kunna hafva på en gång vingar, armar och ben, måste hon tillhöra ett slägte af sexfotingar, som aldrig existerat på vår planet, medan hon deremot utgått från qvadrupederna, hvilkas typ gradvis förändrats. Men om menniskan ej förvärfvat sig nya naturliga organ, hade hon i ersättning skapat sig artificiella sådana, oberäknadt hennes psykiska utveckling. Hon kunde således höja sig i luften, sväfva i jemnhöjd med molnen, med tillhjelp af lätta apparater, drifna af elektricitet, och luften hade blifvit hennes såväl som foglarnes rike. Det är ganska troligt, att om en ras stora flygdjur genom århundradens utveckling af dess iakttagelseförmögenheter kunnat förvärfva sig en hjerna jemförlig med, låt oss säga, den mest primitiva menniska, skulle detta slägte snart öfverflyglat menskligheten och ersatt vår undanträngda ras med en annan, ett flygande slägte af samma zoologiska typ som fyr- och tvåfotingarne. Men intensiteten af jordens dragningskraft motsatte sig möjligheten af att ett bevingadt slägte kunde uppnå en dylik grad af organisk utveckling, och den fullkomnade menskligheten förblef vår verlds herrskare.