Sida 133
III.
inom de flesta fängelserna hafva varit desamma. Det har i själfva verket varit oundvikligt, enär ju anordningarna i öfrigt öfverallt varit enahanda. Gemensamma fängelserum, i hvilka fångar af alla slag inhystes tillsammans;1 fångunderhåll, lämnadt i penningar, för hvilkas användning
fången var hänvisad till en dåligt aflönad fångbetjäning, som naturligtvis gjorde sig betald för sina tjänster; ingen eller ringa skillnad mellan de bevakandes och de bevakades odlingsgrad, i följd hvaraf de senarcs råheter icke föreföllo de förra anstötliga eller straffvärda; samt slutligen en för tiden gemensam brist på känsla för människovärdet i och för sig; däraf vållades, att öfverordnade sällan frågade efter eller funno rimligt att taga sig af dessa under dem stående, hvilkas betydelse för det hela de lika litet förstodo sig på som deras rätt till utveckling och vård för uppnåendet af egna lifsuppgifter — se där några af de omständigheter, hvilka icke kunna undgå att lägga samma färg å de taflor,
som vilja skildra dessa tiders fängelselif, de må för öfrigt vara hämtade hvarifrån som helst.
Ölands-Jöddes strafflagstiftning i Kalmar slotts fängelsehvalf bar dock icke prägel af någon ursprunglighet; den var i grunden blott en förvriden kopia af den, som rådde i det fria samhället därutanför och för hvilken han antagligen själf en eller annan gång utgjort föremål. Vi rysa för den vildhet, med hvilken denne råe missgärningsman i sin dömande verksamhet mot sina medfångar tillvägagick; men med hvilken stämning skola vi dä taga del af domar, hvilka fälldes af landets främste, domar, undertecknade af män, hvilkas namn äro oupplösligen förenade med den tid, hvilken vi nämna vår storhets, vår nationella äras gyllene tid? Den 7 december 1622 afsades Svea hofrätts dom å Stockholms slott öfver en ertappad desertör Paul Trummeslager. Se här dess lydelse: »Efter Paul Trummeslager hafver förgätit den edsplikt och
trohet, han Gud, konungen och Sveriges krono som sitt fädernesland rätteligen med förbunden var, och ställt sig såsom en förrädare, i det han utan någon rättmätig orsak, nöd eller tvång, hafver rymt från befästningen Mito (Mitau), hvilken han ombetrodd var att hjälpa till förfäkta och försvara, och gifvit fienden kunskap om dess tillstånd och lägenhet och således var mest vållandej att bemälda befästning är Sveriges krono icke utan stor skada och afsaknad vorden afhänd och kommen uti fiendens och Polens händer igen. — Därför skall han både efter Sveriges lag och den 77 punkten i krigsartiklarna dö en förrädares död, således, att hjärtat skall lefvandes skäras utur hans bröst och slås honom därmed på munnen, sedan hufvudet afhuggas och sättas på en stake, kroppen blifva sönderdelt i fyra delar och lagd på lika många stegel och hjul, på det andra må se därvid och taga sig till vara för sådana och annor skälmstycke att bedrifva.» Under detta vittnesbörd om den, snart sagdt, vildhet, af hvilken rikets högsta domare i sitt försvar för rättsordningen kunde besjälas, läsa vi namnen Magnus (Brahe) grefve till Visingsborg, Carl Carlsson Gyllenhielm, Gabriel Gustafsson
1 Af föreskriften i k. br. den 23 mars 1699 »att manfolken och kviunfolken må sitta åtskilda», torde kunna dragas den slutsatsen, att detta ditintills icke i allmänhet skett. Icke heller sedermera skedde det alltid, enligt hvad erfarenheten i många fall visat.
Källa: Project Runeberg ·