Sida 145
III.
fögderi begära, »att allmogen måtte blifva förskont till att uppehålla någon niissdådare, då han blifver fasttagen», resolverar landshöfdingen Johan Graan den 8 jan. 1664 härå, »att intill dess missgärningspersonen blifver a tinget dömd, uppehälles han af socknen, men sedan skall han af kronones medel försörjas».1 I enlighet med samma grundsats svarar Claes Tott i Stockholm den 14 juli 1664 på Ilmåla sockens klagan att, såsom det heter i dess af fullmäktigen Jacob Zachariasson den 6 april s. å. föredragna punkter, »ehuruväl vij medh vår egen omkostnadh hafva vthi e. hög grefl. ex:ts stadh Carlborgh oppbyggdh kistan eller fängelse, lijkväl måste vij ändå medh stoor besvär och omkostnadh så födha som vachta lagliga dömbde fångar, hvaropå vij e. hög. g. exell:s nådiga correction i ödmiukhet afvachte.» — »Häröfver ähr sålunda resolveret: sedan missgärningsmannen är laghligh afdömbdh, skall socknen eij med honom videre medh födo och achtning belastas.»1 I viss mån hithörande må man kunna anse bestämmelsen i k. brefvet den 11 dec. 1699, att, emedan socknar och härad äro förpliktade att uppbygga och vidmakthålla fång- och forvaringshus vid tingsplatserna, skulle de delinkventer, hvilka i brist af medel att böta med, fälldes till straff och publikt arbete samt vid arbete å sagda fånghus användes, njuta fångförtäring af socknarna och häraden, medan arbetet påstode, och icke af allmänna medlen. Än mera betecknande för den dåtida uppfattningen i förevarande afseende är k. skrifvelsen den 23 maj 1696 om fångars traktamente, däruti väl förklaras, att »dråpare och andra grofva missgärningsmän jämväl ock tjufvar, när de af konungens befallningshafvande och hetjänte på ämbetets vägnar fasttagits och insatts», fortfarande såsom dittills alltid varit brukligt, skulle underhållas af fängförtäringsmedlen, men beträffande underhållet af »de tjufvar, som af privata personer anklagas och på deras äfventyr fasttagas», bestämmer att, »därmed ingen ändring göres», utan måste de »efter vanligheten» med fångtraktamente underhållas, tills de öfvertygats och dömts.1 2 Genom k. skrifvelsen den 3 aug. 1698 medgafs dock kronans fångförtäring i följd af k. resol. den 20 juli s. å. 3 öre smt om dagen, äfven åt tjufvar, som tillstått sin tjufnad, om målsäganden vore så fattig, att han ej förmådde underhålla fången och denne häktats, sedan ordinarie tinget redan afslutats. Medgifvandet intygar, att man insett den fara för rättsordningen, som var förbunden med att vidblifva den åberopade vanligheten; och det ingick i vidgad form i 1734 års lag, där straffbalkens 1 kap. 3 § tillerkänner uppehälle af allmänna fångmedel jämväl åt häktad, som ej i grof missgärning bar åtagen är, då målsäganden ej orkar honom föda eller ej vill saken fullfölja.
1 Riksarkivet.
2 Hit räknades dock ej sådana fall, då enskilda personer för upprätthållande af
hotad eller störd säkerhet flockade sig tillsamman för att gripa missgärningsmän. »Efter det Hans Matzson och Nils Erichson och desse två knektar Bertorm i Gussle-
bygd och långe Oluf», skrifver ståthållaren å Kalmar slott, J. H. Wrangel, d. 15 okt.
1619, »hafva fasttagit och hit till slottet fört en knekt, benämnd Håkon i Lassemåla, som hafver ihjälslagit en bonde för 2 öre, därför på H. K. Maj:ts vägnar befaller jag eder, det I strax lefverere dem af de penningar 1 hafve i förråd fyra daler, på det att
de dess flitigare måge vara till att slå efter de andre, som gå ved skogen.» — Kalmar
slotts räkenskap 1619. Kammararkivet.
Källa: Project Runeberg ·