Sida 265
III.
anstalten, aldrig kommit till stånd; spinnhuset hade därför fatt emottaga samtliga ditdömda personer, män, kvinnor och barn, friska och sjuka, gamla och unga — och hvilka följder häraf måst uppstå, är lätt att förstå. Deputationen finner tydligen, att förhållandena böra rättas; men den inskränker sig till att föreslå, det ärendet måtte lämnas till Kungl. Maj:ts godtfinnande, »antingen det kunde ske genom betjäning eller om spinnhuset lämnas till entreprenad, därtill några hos deputationen sig anmält».
Kungl. Maj:t efterkom ständernas i öfverensstämmelse härmed affat-tade önskan i så mån, som han i skrifvelse den 14 aug. 1739 befallde kommersekollegium, att ett visst arbete skulle för viss ådömd tid utgöras; hvadan bestämdes, att emot ett års dom skulle svara spinnande af 720 strängar klädmakaregarn om 2,750 alnars längd eller kardning till 1,440 eller ock skrubbande till 3,456 strängars spånad. Men då året därpå en ny haspel blef inrättad, hvilken utgjorde 3,000 alnars längd på strängen, befanns det snart, att få spinnerskor voro i stånd att spinna förberörda årskvantum, hvilket därför nedsattes år 1754 till 600 spinnsträngar, under det däremot kardsträngsantalet förhöjdes till 1,800 och skrubblingen till 3,600 sträng såsom svarande mot ett års dom.1 Vidare blef 1741 en ny spisordning fastställd, hvarjämte Kungl. Maj:t s. å., såsom ofvan redan blifvit nämndt, förklarade, att åldriga, bräckliga och sinnessvaga såsom till arbete otjänliga icke borde dömas till spinnhuset, ej heller missdådare och till tyngre arbete passande; och då Svea hofrätt i anledning af olika meningar inom rätten, huruvida fånge, som före ådömda tidens slut spunnit fastställd spånad, då borde frigifvas eller kvarsitta sin tid ut, härom förfrågar sig hos Kungl. Maj:t, blir för att uppmuntra hjonen till ökad arbetsamhet genom k. brefvet den 28 juni 1749 föreskrifvet, att de kvinnor, som på kortare tid än dem ådömd strafftid fullgjorde densamma motsvarande arbete, skulle, sedan så skett, sättas å fri fot.
Spisordningens upphäfvande synes således hafva förefallit regeringen alltför betänkligt. Därmed dröjdes ock till 1772, då Kungl. Maj:t, på kommersekollegii förslag, tillät att med årets sista kvartal försök med denna ordning finge göras. Fångarne finge då spinnarelön för sitt arbete och skulle själfva därför föda och kläda sig; marketentare skulle mot viss taxa hålla dem spisning till handa. Men detta blef för spinnhushjonen »så odrägligt», att kollegium måste förbättra deras villkor med 150 procent. Aret därpå, den 11 aug., medgaf Kungl. Maj:t, att fångarne finge köpa mat af hvem som helst; men med början af 1775 afbrötos alla vidare försök, hushållningen ställdes på förra foten och fångarne underhöllos af spinnhuset.1 2
1741 års spisordning kan icke anklagas för något öfverflöd och motsvarar från fysiologisk synpunkt visserligen icke nutida anspråk. Den är knappare än 1726 års spisordning men likasom den ordnad
1 Dessa siffror äro hämtade ur kom.-koll:s i ärendet till K. Maj:t deu 20 nov. 1755 aflåtna skrifvelse (Riksark. fängelseväsendet), hvadan de torde vara riktiga, ehuru de ej öfverensstämma med annorstädes förekommaude uppgifter i samma ämne.
2 Schulzenheim, a. st.
Källa: Project Runeberg ·