Sida 278
III.
bestod nämligen af en tillsyningsman, handelsmannen Gallas, med 50 dir smt i lön; en inspektor med 150 dir, en präst med 80 dir, ett rum i huset och 3 famnar ved; en vaktmästare med 96 dir och två vaktknektar med 48 dir hvar och 2 famnar ved för vaktrummet samt en spinnmästare med 6 öre smt för hvar arbetsdag och sitt arbete betaldt; således sex funktionärer utom spinnmästaren med tillsammans 472 dir smt i lön utom rum och ved, såsom uppgifvits — under det hela fång- och arbetspersonalen utgjordes af 13 kvinnspersoner, af hvilka tvenne hade barn med sig. Bespisningen, till en början utgjord för husets räkning »efter nödtorften», skedde nu så, att den, som spunne 3 sträng om dagen, finge 15 öre kmt, den, som spunne mindre, finge blott 9 öre kmt, därför de fingo köpa »hvad mat de kunde» och till hvars hämtande någon af dem utsläpptes. De, som hade barn med sig, skulle af arbetsförtjänsten föda äfven dem. Fabrikörerna fingo betala till huset »14 öre kmt per sträng kettinge och 12 öre kmt inslag», hvarjämte de lämnade ull. Gudstjänst förrättades i ett stort rum strax inom porten; men, yttrar Bruséen, »att detta skulle vara en kyrksal, därtill blef man ej varse annan liknelse än att ofvan ett fönster, framför hvilket prästen brukar stå och predika, var ett järnbleck uppslaget med förgyllda bokstäfver, innehållande Jeowali såsom vid predikstolar brukligt är. Tvärt om fanns detta rum sä i alla måtto vara likt en krögarestuga, emedan kring ett långt träbord sutto soldater af garnisonen med drickeskärl och tobakspipor, på hvilket sätt nämligen vaktmästaren för sin del detsamma nyttjar och brukar, ägan-des eljest sitt rum på andra sidan om förstugan.» Bruséen underställer kollegiet, om sådant vore »tjänligt och anständigt»; påpekar vidare, hurusom den dryga aflöningsstaten uppate till ingen nytta den publika fonden, och anmärker slutligen ock, att sättet för kvinnornas betalande vore olämpligt. Ty, säger han, »ehuru det är billigt, att lättjefullt, odygdigt och löst folk skola i sådana arbetshus inmanas, så synes dock en kristlig och naturlig billighet erfordra, att då de sålunda hållas i tukt och arbete, de tillika må hafva sin skäliga föda och icke förgås af hunger och elände, som äfven sätter dem ur stånd att göra gagn; hvaröfver de på spinnhuset inmanta, i synnerhet de, som hade barn, med tiggande sig beklagade, hvarom deras utseende till större delen bar vitnesbörd; varandes de i långt svårare tillstånd än missgärningsmän, som utan arbete njuta fångtraktamente.» Meddelande att 40 personer kunde inrymmas i huset, anmärkte han ock, att, då personer inmanades, hvarken viss tid eller visst arbetskvantum för dem utsattes; vid påminnelse hvarom både magistrat och hallrätt genmälde, att de aldrig fått del af K. Majrts förordning härom.
Huru liten verkan hans anmälan om alla dessa oefterrättligheter haft, erfar man af hans berättelse vid nytt besök 1748. Tillståndet finner han ej bättre då. I spinnhuset funnos 14 kvinnor, af hvilka blott tre voro ditdömda, en af dessa enhänd och utan möjlighet att göra gagn; de återstående 11 voro inmanta på rannsakning eller på någons rekvisition på behaglig tid. Spinnmästaren hade gått därifrån; hans ställe intogs af en kvinnsperson, som själfvilligt gifvit sig dit. Personalen uppehölls så, att för förfärdigande af 3 sträng lämnades 5
Källa: Project Runeberg ·