Sida 280
III.
spinnhus skola hittills hafva varit utan några ditdömda personer.» Han anser därför nödvändigt, att flera spinnhus må indragas och deras fond tillslås dem, som böra bestå; bland hvilka han finner Norrköpings vara närmast det i Stockholm. Förr, upplyser han, hade fonden för Norrköping uppgått till 900 å 1,000 dir smt, men år 1748 blott till 128 dir smt; flera varor, därå spinnhusafgift utginge, hade nämligen under senare år förbjudits till införsel, och andra afgifter voro så små, att de ingenting verkade. Han förklarade därför, att han. som blott till predikanten betalte 300 dir smt, icke kunde behålla entreprenaden, utan att fonden ökades; skedde detta, vore han villig arrendera spinnhuset på tio år och emottaga ej som nu 60 utan 70 till 80 personer.
Att Schenbom från den ekonomiska ståndpunkt, från hvilken han betraktade anstalten, hade rätt i sina åsikter, kan ej förnekas; det dröjde dock ännu länge, innan de tillvunno sig behörigt afseende. Emellertid visar en annan tilldragelse, att han ej hade lika klar blick för spinnhusets egenskap af straffanstalt. Tre pigor hos stadsfältskären Eberstein hade i enlighet med k. f. den 20 dec. 1745 blifvit dömda att för inbrottsstöld till värde af 47 dir 18 öre smt i galgen upphängas. Göta hofrätt mildrade domen för dem hvardera till 20 par ris, tre slag af paret, en söndag på pliktpallen, skrift och aflösning samt arbete i tre år på spinnhuset i Norrköping. En af dem dog efter ditkomsten. Af de båda återstående begärde skarprättardrängen Håkan Lind få ut den ena för att med henne ingå äktenskap; och som skäl för hennes frigifvande anförde han, att den andra af dem, Sara Mörk, redan kommit ut. Då myndigheterna icke härom ägde kännedom, anställdes undersökning, därvid befanns: att tullförvaltare Körners änka, som velat inlära några flickor till användning vid sitt spinneri, vändt sig till Schenbom med begäran, att då dessa flickor vore »af godt folk» och hon således icke kunde sända dem till spinnhuset, i stället därifrån få på några veckor låna Sara Mörk, åt hvars undervisning hon ville lämna dem. Schenbom fann intet skäl att neka fru Körner denna tjänst, då, som han sade, hon ändå »förblef under arbete»; han tillsade därför vaktmästaren att utlämna Sara Mörk, och denne lydde, eftersom Schenbom »arrenderade spinnhusafgiften och disponerade spinnhuset». Slutet på denna följd af felaktigheter blef dock
helt godmodigt: Sara Mörk återfördes till spinnhuset, och hennes kamrat blef, för att såmedelst skaffa bödelsdrängen en hustru, frigifven.
Vid en inspektion af Norrköpings spinnhus d. 5 sept. 1783 anmärker inspektören, kommerserådet Kling, att där då funnos blott två spinnrum, »hvardera lika stora, men af så liten rymd, att blott åtta personer utan trängsel kunde där arbeta»; dock voro 20 personer där hoppackade, karlar och kvinnfolk om hvarandra. En vindskammare funnes väl, där karlarne, hvilka här liksom i de öfriga spinnhusen i allmänhet utgjorde mindretalet, kunde om somrarna sysselsättas; men då där icke funnes eldstad- och sådan för husets bräcklighets skull heller icke kunde där uppsättas, kunde de ej vintertiden vistas i detta rum. Huset befanns så hoplappadt både ut- och invändigt, att kostnader för en reparation därå skulle vara bortkastade; tillbyggnad vore olämplig, »da platsen vore den sumpigaste och osundaste inom stadens staket»,
Källa: Project Runeberg ·