Sida 302
III.
och ansökningarna kunna således vara föranledda af kollegiets vanliga nitälskan mot fångar utan arbetskraft. Samina förmodan lärer göra sig gällande i fråga om landshöfdingen Adlerfelts ansökan den 18 dec. 1765 om hustrun Sofia Dorotea Backenbergs frigifvande frän spinnhuset i Malmö, enär såsom nådeskäl anföres, att hon vore 60 år gammal och dessutom sjuklig. _Ett annat fall af myndighets åtgörande i dylikt syfte är mera dunkelt. Ar 1779 hemställer nämligen slottsrätten, att kopvardie-styrmannen Ekrenström, som i följd af sinnesrubbning funnits ej kunna ådömas ansvar för otidighet å gata och emot officerare i lifgardets högvakt, i stället på behaglig tid mätte förvaras på någon fästning, förslagsvis Malmö, med åtnjutande af nödigt underhåll och »en örn tillsyn och skötsel». Man kan möjligen fråga, om det må vara barmhärtigt att vilja insätta en sinnessjuk man på fästning. Svaret på denna fråga göres icke lättare däraf, att en frände till Ehrenström samtidigt hos konungen anhåller, att denna nåd ej måtte göras, utan han i stället matte frigifvas, då sökanden ville draga försorg om hans engagerande i utrikes sjötjänst. Denna ansökan afslås. Mindre oviss om bevekelse-grunden är man i fråga om Göta hofrätts hemställan den 18 dec. 1776, huruvida icke gossen Per Tufvesson, »på 14:de året gammal», som ihjäl-slagit gossen Sven Jonasson, borde, efter det han med ris agats, sändas till Karlstens fästning på fyra år att arbeta och af prästerskapet i kristendom och goda seder undervisas, enär han, om han skulle efter lag behandlas, nog komme att begå nya dåd. Blott torde man med skäl kunna fråga, huruvida prästerskapets eller medfångarnes undervisning skulle komma att djupast påverka den stackars gossen.
Såsom ännu ett intyg om barmhärtighet i fångbehandlingen under denna tid, kunna vi, eget nog, ur ett bref till justitiekanslern den 12 mars 1760 från den Anders Flodelius, om hvars misshandlande under
transporten till Vaxholm vi ofvan berättat, anföra, att han från Vaxholms fästning sände kanslern sin ödmjuka tacksägelse ej blott för den ynnest och bevågenhet utan äfven för »den milda medfart», han låtit honom i sitt betryckta tillstånd vederfaras. Orden antyda, att man i själfva fästningen behandlat fången på annat sätt, än som skett under hans ditfärd; och det har verkat på honom så, att han nu lofvar dädan-efter så ställa sig, att hans vandel »ej skall bli justitiekanslern, den ärbara världen eller någon mer forargelig».
En rätt besynnerlig yttring af filantropi hafva vi antecknat från år 1753, då regeringen infordrar landshöfdingarnes utlåtanden rörande bekostande af de barns uppfostran, »hvilkas mödrar dem i fängelse föda och sedan undergå dödsstraff», utan att släkt eller vänner till dem finnas, hvilka vilja öfvertaga vården om deras barn. En landshöfding föreslår, att uppfostringskostnaden för dem må utgå af de böter, som sedan plikt-pallen afskaffats, erlades till kyrkorna; en annan hänvisar till hospitals-penningarna, en tredje till häradens sakören och städernas enskilda medel, en fjärde till intresset å det för utlåning till allmogen i länet inrättade spannmålsmagasinet och ännu andra till församlingarnas fattigmedel. Men genom flertalet af dessa utlåtanden går en djup förundran öfver själfva frågan, hvilken betraktas såsom fullkomligt onödigt framdragen; många förklara, att i deras län, så långt något minne nådde,
Källa: Project Runeberg ·