Sida 368
VI.
och medborgerliga plikter afvikit. I brefvet den 18 mars 1812 begärde K. Maj:t af öfverståtbållaren i Stockholm förslag till hämmande af dryckenskap och fylleri, hvilka han ansåge såsom »en hufvudsaklig källa till vanart, lättja, fattigdom, sjuklighet, nöd och elände» —- ett uttalande, som står i närmaste öfverensstämmelse med Karl Johans ord, då han den 7 jan. s. å. till den tillfrisknade konungen återlämnar riksstyrelsen och därvid uttrycker sin bedröfvelse öfver det brännvinsbruk, som åsido-satte det allmänna intresset för det enskilda, förtärde nationens moralitet och förr eller senare, genom att bränna den säd som bort användas till folkets föda, blottställde landet för en oundviklig hungersnöd. Och året därpå, den 24 aug. 1813, hade en kunglig förordning utfärdats emot fylleri och dryckenskap, däruti med bötesansvaret för fjärde resan fylleri förenats stockstraff och förlust af rätten att deltaga i val eller att väljas till sådana förrättningar, som innefattade medborgerligt förtroende. En ytterligare skärpning af denna påföljd låg i bestämmelsen, att stockstraffet skulle undergås i den församling, där förbrytaren bodde, samt underrättelse »om personens förbrytelse» därvid meddelas från predikstolen. Femte resan fylleri skulle straffas med försändande till någon kronans arbetsinrättning eller spinnhus för undergående af ett hälft års allmänt arbete. Sjette och följande resor skulle bestraffas med sådant arbete, hvarje gång under ett år. Trots dessa allvarliga påföljder fann man sig dock i det kungl. påbudet den 27 febr. 1828 nödsakad anmana församlingarnas kyrkoråd att med förmaningar och föreställningar befordra nykterhet bland folket samt särskildt söka åvägabringa, att ej barn och unga personer tinge vänja sig vid förtäring af brännvin och andra starka drycker. Men alla dessa åtgärder visade sig tjäna till ingenting. Allmänna meningen var orubblig i sin tro på brännvinet såsom nödvändigt icke blott för den enskildes välbefinnande utan ock för kreaturens underhållande och jordbrukets bestånd. Det var utfallet af en »sädesförädling», på hvilken behållningen af landets »modernäring» berodde. Hvarken då eller längre fram saknade man dock erinringar om det så riksbehöfliga brännvinets förhållande äfven till brottsligheten. Samme Johan Westin, v. talman i borgarståndet vid riksdagen 1817— 18, som i sitt glänsande anförande till förmån för föreslaget partiellt bränningsförbud den 27 dec. 1817 förklarat, att »den oskyldiga boskapen», om den blott vore i stånd att själf utföra sin talan, säkerligen skulle protestera emot den onödiga omsorg, i hvars namn man försvarade en för dem onödig och otjänlig spis, såg ett kraftigt bevis på onaturligheten af den för människan beredda drycken i dess å henne utöfvade ohyggliga verkningar. Om somliga af dessa kunde man rådfråga domstolarnas protokoll — och man skulle då med smärta erfara, att brott och laster af alla slag under de sista tio åren i en förfärande progression tilltagit. Såsom ett bevis härpå, säger han, »får jag nämna, att på Stockholms spinnhus, där man fordom räknat högst något öfver 200, för närvarande finnas 475 dit dömda personer, utom det stora antal under rannsakning varande personer, hvarmed alla stadens och kronans fängelser äro uppfyllda. På fästningarna äro inspärrade öfver 1,000 förbrytare, till största delen ditkomna för fylleri och däraf härflytande tjufnader. Man måste vara eller vilja vara blind för att i detta miss-
Källa: Project Runeberg ·