Sida 24
II.
bruka sin åker; många under krigsmans namn, greker och tattare gjorde sammalunda, hvarigenom landet blefve uppfylldt af tiggare. Borgerskapet lofvade att på det högsta beflita sig och med första lägenhet i verket ställa, att uti de belägna städer i hvar provinde, som K. M:t ville tukte-husen upprättat hafva, hörsamligen efterkomma. Men bondeståndet, som hufvudsakligen aktgifvit å den tilltänkta ordningen med hospitalen, fruktade, att denna blott skulle blifva dem till besvär, och anmärkte icke utan en viss ironi, att om, såsom i densamma föreskrefs, alla käringstugor vid kvrkobacken skulle nedrifvas och de gamla käringarna införas i hospitalen, så skulle där blifva »mäkta trångt», likasom ock fara vore, att de skulle komma att svälta ihjäl, då de gåfvor af litet mjölk, ost, kött m. m., som hittills gifvits dem af medlidsamma människor, efter deras inflyttande i hospitalen säkerligen skulle uteblifva. Ståndet ville därför utgöra sina pålagor efter det gamla sättet och önskade, att intet flera måtte dem påläggas.
Förordningen blef det oaktadt af riksdagen gillad. Därmed var ock fastställd en fullständig plan för anordnandet af anstalter öfver hela riket, uti och genom hvilka lösdrifveriet med däraf följande tuktlöshet och brott skulle förekommas eller kväfvas. Bredvid barnhusen för de unga ställdes tukthusen för de äldre: och hvad man i fråga om de förra ville vinna genom uppfostran och undervisning afsåg man med hänsyn till de senare att ernå genom ett tvångsarbete, som kunde göras mer eller mindre enahanda med fängelsestraff.
Om än snar verkställighet af hvad sålunda beslutats kunde synts önskvärd hvar som helst i riket, torde dock behofvet däraf hafva gjort sig mest kännbart i konungens egen residensstad. Stockholm var väl icke vid denna tid någon stor stad, efter nu rådande begrepp, men den hade dock såsom landets hufvudstad en betydelse, hvilken icke ens i här före-varande afseende underlät att göra sig gällande. Ett studium af dess »tänkeböcker» frän dessa år klargör detta på det mest otvetydiga sätt. Ur deras växlande innehåll skola vi tillåta oss att meddela ett och annat för rättskipningen belysande drag, helst därmed äfven något ljus lägges öfver det samfundstillstånd, hvilket då rådde och som framdref de åtgärder, med hvilka vi sysselsätta oss.
Den 3 jan. 1621, sedan rätten satt sig å Stockholms rådhus, då beläget vid stadens Stortorg, »stältes för rätten en tiggare benämnd Michel, hvilken», heter det, »hafver gått här i staden och tiggt, så ock utgifvit sig för en dumbe och kan likväl tala, som han ock för rätten gjorde, och föregaf, att sjörån hafver förgjort honom, bekände sig ock vara förlammat uti det ena benet, hvilket intet var sant; ty när han vardt rannsakad och af barberaren besedder, funno de intet lyte eller något fel på hans ben. Blef afsagdt, att efter denne Michel hafver lugit på vår Herre och stulit Guds allmosa; därför skall han slås vid kåken och förvisas staden.»
Samma dag denne representant för lösdrifveriet affärdas, erinrar en annan punkt i protokollet om de faror, hvilka från annat håll hotade borgerskapet. Detta förehölls nämligen, att de borde väl försörja sina hus med folk, som kunde dem vakta och förestå, helst medan marknaden tillstundade och krigsfolket låge dem på handen, på det de, som hemma
Källa: Project Runeberg ·