Sida 25
II.
voro, »mätte försvara husen». Således i själfva hufvudstaden lika osäkerhet för krigsfolkets öfvervåld som uti landsorterna, därifrån klagomålen öfver ryttare och knektar årtionden igenom visa dem hafva gjort sig kända för ett nästan otroligt öfvermod och själfsvåld.1
Vid rättens sammanträde den 8 jan. s. å. ställdes inför rätten »två kånor», den ena var en tjuf, Brita benämnd, »som uti förgångna år liafver tjänt sekreteraren Jona Bureo och stulit en hop sidentyg och andra kläder af honom och hans hustru och för samma tjufveri blef slagen vid kåken, där hon ock hafver brukat en skamlös mun så väl på borgmästare och råd som ock på bemälde Bureum och kallat honom kåke-Jon. Och efter hon nu på nytt igen hafver stulit och kommit in i staden igen, den hon till-förene var förbjuden, därför dömdes hon efter det tredje kap. i Tjufveb. ifrån lifvet. Den andra konan, efter hon är befunnen i hordomslast och nu på färske gärning med mästermannen upptagen, därför skall hon sias vid kåken och förvisas staden; kommer hon inom stadens rå och rör efter denna dag, miste lifvet.»
Den 5 mars s. å. förekommer en »pavelunmakare», som anklagats för stöld, däruti hans dotter och konkubin tagit del. Dottern bekände ock, att fadern och »kånan» burit ut kött och fläsk och annat mer som löst fanns i det hus, däruti de brutit sig in; och sedan de brutit upp källaren, buro de upp några kannor vin, och dess emellan de hvilade sig, glödgade de vin och drucko hvarandra till. Sedan buro de upp öl uti ämbar och kittlar och fyllde tunnorna med i andra huset, där de själfva bodde. Rätten förvisade pavelunmakaren ur staden; komme han igen, förverkade han lifvet. »Men konan, som hafver hulpit stjäla och förtära, skall gå för kärran uti sex veckor och draga orenlighet af gator och gränder.»2
I allmänhet fällas icke så milda domar som denna. Lifvets förlust är ett synnerligen vanligt straff. Den 19 mars s. å. står inför rätten »Hans Welman, som för ett år sen för sina skälmiska handlingar blef förvist landet, därefter han varit i Pålen, i Danzig, där han tjänt på konungens galejor och allt ondt tillfogat de svenske, som härifrån till Danzig förrest och seglat hafva.» I Kalmar hade konungen förbjudit honom Stockholm. »Men», heter det vidare, »sådant har han intet aktat utan motvilleligen mot höga öfverhetens förbud kommit hit till staden, och icke allenast besökt sine gamle vänner utan och gått och spasserat på slottet och till förtret varit uppe i salarne och i andre gemacher, där honom intet hafver bort att komma. Blef fördenskull dömd efter det 3:dje kap. i Tyffweb. ifrån lifvet.»
1 Yi påminna om de 8 åbor på Öland, som några ryttare 1638 drifvit »med hustru och barn från hus och hem och slagit deras gårdar med kreatur och åring under sig»; om Smålands- och Möres-knektarnes stråtröfveri i Jönköpings län 1640 o. s. v. Se Sylvander, anf. st. 3, 5, 169 f. Det utländska krigsfolket räknades för »en af de mest tryckande landsplågor». Hallenberg, anf. st. 2, 645.
2 Detta straff anlitades tvifvelsutan af praktiska skäl. Oupphörligt förekomma i tänkeböckerna anteckningar om huruledes borgerskapet tillhöils att »hålla rent för sina hus och bodar» och, såsom det heter i 1626 års tänkebok d. 3 april, beträffande dem, som hade sina stall på Gråmunkeholm och Södre malm, »att de låta föra dyngan och annan orenlighet, som de för dörrarna sammansamkat hafva, i sjön och afskaffa deras priveter frän allmänna gatan». De upprepade tillsägelserna vitsorda den tröghet, med hvilken de åtlyddes. Under sådana förhållanden är domstolens anlitande af ofvanberörda straff ganska begripligt.
Källa: Project Runeberg ·