Sida 427
VIII.
att antaga direktör ock betjäning skulle 24 fångvårdsstyrelser hafva anordnats i landsorten jämte den i hufvudstaden, hvilken senare svårligen skulle under sådana förhållanden hafva lyckats att ena och leda fångbehandlingen.
Till lycka för vår fångvård satt dock konung Oskar I på Sveriges tron. Den tillförordnade regering, som först förehade frågan, uppsköt dess afgörande, till dess konungen själf var tillstädes; och den 24 nov. 1846 gifver denne styrelsen det besked, att »enär Yi ansett det föreslagna tillsättandet genom Våre befallningshafvande icke fullt öfvereus-stämma med fångväsendets nuvarande organisation samt att den åt fängelsedirektörerna föreslagna aflöning bör ökas, för underlättande af möjligheten att till dessa befattningar erhålla nitiska och bildade män, som häråt ägna hela deras verksamhet, hafva Yi funnit godt besluta, att direktören vid kvartdera fängelset skall tillsättas af Eder men efter samråd med vederbörande Vår befallningshafvande, och äga åtnjuta 666 rdr 32 sk. b:ko i årligt arfvode»; och kunde styrelsen hos K. M:t anmäla direktör till förhöjning i detta arfvode, »därest han medelst införande af tjänliga arbeten ibland fångarne samt för öfrigt i sitt kall ådagalagd synnerlig omtanke och nyttig verksamhet» ansåges af sådan uppmuntran förtjänt. At vaktknekt och vaktkvinna, som jämte uppfyllande af sina plikter i öfrigt med flit och skicklighet undervisade fångarne i tjänliga arbeten, ägde styrelsen tilldela särskildt arfvode härför med ända till 133 rdr 16 sk. b:ko om året; men fingo direktör och bevakning antagas blott på förordnande för att kunna när som helst entledigas, då styrelsen fann dem icke uppfylla sina åligganden.
Så räddades den unga fångvårdsinstitutionen från en annars oundviklig vanförhet. Visserligen föreskrefs i den provisoriska instruktionen för ifrågavarande fängelser, att k. befallningshafvande ägde inseende öfver dem »såsom öfver andra läns- och kron ohäkten i allmänhet», ehuru man ju ärnade i dessa nya förvara äfven straffångar; men att man ändock icke härmed velat anordna nya fångvårdsstyrelser jämte den i hufvudstaden, vitsordas däraf, att man i reglementets 17:e punkt tillerkände den sistnämnda en af dess »öfverinseende» betingad rätt att meddela de ytterligare föreskrifter, hvilka god ordning och fullständig säkerhet inom sagda fängelser kunde påfordra. Då emellertid denna rätt, »där så nödigt vore», jämväl anförtroddes konungens befallningshafvande, skulle väl med skäl kunnat frågas, huruvida man verkligen kunde förvänta, att dessa båda myndigheter alltid skulle äga samma uppfattning, alltid tillämpa den på samma sätt. Att så heller icke alltid skett, lärer icke förekomma förvånande. Mera ägnadt att väcka undran torde då vara, att denna bristfälliga organisation, om än vid sin tillkomst förklarlig, dock kunnat under ett halft århundrade till sina grunddrag fortbestå. Fångvårdsstyrelsens egenskap af öfver-myndighet har dock genom för densamma utfärdade instruktioner under senare tid blifvit alltmera befästad.
Styrelsen lät sig emellertid af sin utvidgade ämbetsbefogenhet öfver rikets fängelser icke förledas att glömma den uppgift, som först för henne uppställts. Med oaflåtlig ihärdighet fäste hon regeringens och landets uppmärksamhet på de djupa slagskuggor, lagstiftningen om och
Källa: Project Runeberg ·