Sida 41
II.
för åren 1626—29 inlevereras 3,212 tunnor spannmål till *41/2 daler med 14,454 daler k:mt, betinnes »verkets» ställning under år 1630 så ohållbar, att Firbrandt måste afgå. Han inser nödvändigheten däraf själf och tyckes vilja lämna både anstalten och landet. Den 8 november 1630 »proponerade borgmästaren Hans Nilsson», heter det i stadens tänkebok för samma dag, »för rådet om tukthusmästaren, som nu vill förresa och är en stor summa pengar skyldig, och livar han nu undkommer så är han näppeligen hit förmodandes». I anledning häraf afsäges, »att Hans Nilsson samt de andra, som hafva inspektion öfver barnhuset, att de taga hans sak före och rannsaka om hans uppbörd och utgifter, så ock öfverse om han sitt kontrakt hållit hafver och att Hans Nilsson hafver ett vakande öga på honom och i tid låter rätten förnimma att (om?) han skall fängslas eller ej; emellertid skall han ställa borgen, kan han ingen borgen njuta, så må han själf blifva borgen, efter han finnes vara skyldig, som kamererarens räkning utvisar». På grund af detta beslut anställes inventering i tukthuset och upprättas sluträkning med dess afgående föreståndare. Det har dessförinnan ofta klagats i stadens råd, att han ej inlämnade sina räkenskaper till granskning i räknekammaren;1 nu måste han, enligt kontraktets bestämmelse, vid sin afgång redovisa »det kapital, som han till Barnhusets fortsättande i Stockholm bekommit hafver och livad deremot finnes i förråd till den 17 febr. 1631», såsom räkningens öfverskrift lyder. I ett bref af den 21 september 1630 meddelar Hans Nilsson, borgmästaren, kammarråden, att inventariet föga ville förslå mot kapitalet, samt tillkännager dessutom, att klädemakarne frukta, att de af brist på arbete skola få lida nöd, hvarför de, där ej annat försäkras dem, ärna, medan det ännu vore öppet vatten, söka sig annan anställning. Allt gifver vid handen fullständigt lägervall; och sluträkningen jäfvar ej denna förväntan. Den slutar med en Firbrandts skuld till anstalten af 1,894 daler hvitt mynt, 5,074 daler k:mt samt 2,250 alnar kläde, hvilken skuld han utfäster sig att betala den sista augusti s. å. »utan någon förvänd entskyllan eller arga list».1 2 Anstaltens enda tillgångar i öfrigt ligga i en del tillverkningar, af hvilka borgmästaren funnit klädet till en del »skamferet», och hvars saluvärde han fruktar skall, innan det kan försäljas, än ytterligare minskas. Såsom utestående fordringar förtecknar Firbrandt åtskilliga poster till sammanlagdt belopp af 1,552 daler 14 öre. Därunder står af hans egen hand och på hans blandade tysksvenska språk tecknadt: »Dene utstande gell wet man ikk om alle
Ere wise at kune betalla».
Öch härmed försvinner den förste kände fångvårdstjänstemannen ur vår historia. Att han till en tid åtnjutit konungens stora förtroende, är tydligt; ännu 1627 vågar rådet ej på eget bevåg inskrida emot honom. Lika tydligt är emellertid, att han fullständigt misslyckas i sitt försök att här i Sverige inplantera det korrektionssystem, vid hvilket till och med den store konungen fäst sina förhoppningar. Tukthuset blef icke
1 1628, d. 17 nov., få de af rådet samt andra af borgerskapet, som hafva barnhusets räkenskaper under händer, uppbära stränga ord, för det de, efter sä många förmaningar, ännu ej, såsom kammarråden befallt, levererat dem i räkningekammaren.
2 Den betalas antagligen aldrig. I 1634 års räkenskaper öfverföres den till hvitt mynt med 3,404 daler, men försvinner ur böckerna efter 1635.
Källa: Project Runeberg ·