Sida 79
II.
obligation» utan bade han »till pä köpet mast ex pnblico förhjälpas till sin lägerstad»; och slutligen »att huset varit med tjufvar besväradt» — hvilket icke får tolkas såsom det för ett tukthus mycket naturliga, att tjufvar varit där intagna, utan att sädana därstädes föröfvat stöld. Mycket stor har fångpersonalen icke varit; en mänadsrulla 1669 visar 10 manliga och 4 kvinnliga fångar. Under åren 1664—1667 visar ingen sådan rulla lägre antal än 6 eller högre än 36. Namnen pä fångarne antyda, att icke få af dem varit ökända kunder, som gått ut och in i fängelset; man anträffar i listorna upprepade gånger Tomas trumslagare, Klas Korfhorn, Jöran Jute, Bengt Smörja och Gösta Kråkefot likasom ock bland kvinnorna Karin* Gåhlfarin, Arboga Lisa, Mobacks Lisa, Barfota-Malin och Sara Aftonstjärna. Rymningar höra ock till det vanliga. 1 mars 1667, då fångpersonalen bestod af »Meiert Christiansson giöklare-poike» och 26 kvinnor, rymde 15 af dessa senare. Också anmäla tnkt-husinspektorerna 1668 för magistraten, att »fångarne bryta sig ut och kunna intet hållas, med mindre gården blifver afdelt och med plank stängd»; därå magistraten resolverar, »att de en sådan gärd skulle låta afbygga och på bästa sättet laga, att fångarne blifva väl förvarade».
Den nya förvaltningen öfver tukthuset omfattade icke barnhuset. Styrelsen öfver detta var anförtrodd åt borgmästaren Trotzenfelt och handelskollegiet, under det att politikollegiet styrde tukthuset; hvartdera huset hade särskilda betjänte och särskilda räkenskaper. Förbindelsen mellan de båda husen var ock under ären 1668—1672 mycket obetydlig. För år 1668 antecknas, att »tukthusfolket» därunder intet arbetat för barnhuset; utspisningsförteckningen i barnhusboken sistnämnda år afbrytes med d. 24 mars, och dittills liafva från och med nyårsdagen endast 135 kakor bröd utspisats, motsvarande ett fångantal under tiden af 1 å 2 personer. För ett och annat mål finner man antecknadt: »middag till 2 personer efter de andra äro utsläppta». Under åren 1669—1672 gjorde barnhuset intet större förskott till tukthuset än 43 daler smt. Antalet af de i barnhuset intagna barnen stiger: 1670 är det uppe i 80 —100, åren 1671 — 72 kan det till och med öfverskrida sistnämnda siffra. Man fortsätter därstädes med manufakturer, »dock allenast med strumpstickande för flickornas öfning och lärfts- samt säckduksväfvande, enär Trotzenfelt och hans kolleger», såsom Tiller yttrar, »ansågo, att barnens föda, beklädnad och undervisning i skolexercitier vore hufvud-saken och att de bäst lärdes handtverk genom att utackorderas hos enskilda, sedan de kristligen educerade voro, i 13—15 året». Handt-verkshuset däremot drefs med enskilda medel, däraf barnhuset blott ägde njuta sin del af vinsten.
Den sä länge förenade anstalten ä S:ta C lar as gärde var således nu upplöst i trenne särskilda »verk», af hvilka hvart ägde sina båda medel och uppgifter. Barnhuset tycktes vara frigjordt från sina förbindelser med tukthuset. Politikollegiet reparerade och utrustade själft de afskilde gårdsrum och våninger», till hvilka tukthuset undanflyttats, och tycktes därmed erkänna, att icke blott fångarnes utan äfven fängelsets underhäll var ett åliggande för staden. Magistraten har tydligen väntat, att den genom att tillgodogöra sig fångarnes arbetskraft skulle kunna bereda staden sä stor inkomst, att hvad den kostade på tukthuset,
Källa: Project Runeberg ·