Sida 82
II.
de flageliationer, som tilltorene stundom tvä ganger i veckan skedde på torget, önskade därför magistraten, att h. exc. ville »blifva vid det slut, som publico till nytta gjordt vore». Men de ännu en stund fortsatta förhandlingarna lände till ingen ändring af öfverståthållarens uppfattning; han slutar med att ä kungl. maj:ts vägnar förklara, det rådmännen Påål och Bunge på två års tid få sig uppdragen förvaltningen af tukthuset, och resolverar därjämte, att dé skola åtnjuta full rådmanslön; dock skulle de årligen för tukthuset betala hushyra till barnhuset, i enlighet med hvad Trotzenfelt på barnhusets vägnar begärde.
Vi kunna icke fullt förklara betydelsen af detta uppträde. Inkasten emot de båda rådmännen, att de torde konuna att såsom privata affärsmän egennyttigt handhafva anstalten, synas angifva, att den med förvaltningens öfverlåtande åt dem skulle komma att undandragas magistratens kontroll, under det att det villkor, de båda rådmännen satt för sitt öfvertagande af förvaltningen, häntyder pä att de med sitt erbjudande afsett icke enskild vinst utan en tjänst åt staden. Så vidt vi kunnat urskilja, har heller icke någon ändring med det anförda beslutet skett i tukthusets förhållande till Stockholms stad. Ankar-smidet fortgår, om än, i följd af försvårad afsättning, mindre energiskt än förut; åren 1672—73 afyttras för inemot 300 dir s:mt. Magistraten beslutar redan d. 16 april 1671 »att tukthusinspektorerna måge försälja ankarena vid tukthuset, som de högst kunna dem utbringa». I fråga om mindre arbetsföra fångar underställas deras lösgifvande magistratens beslut. »Inspektörerna öfver tukthuset», heter det i Stockholms stads protokoll d. 6 april 1671, »gjorde påminnelse om några fångar, som äro sjuka, eller Samuel Jakobsson, hvilken antingen skulle sättas i sjukstugan, om han har några medel att betala för sig, eller alldeles släppas; Erik Nilsson brännvinsbrännare skulle dimitteras tills han komme sig före. Karin Andersdotter skulle ock släppas så framt någon ville sig om henne vårda, i vidrigt fall sättas i sjukstugan. Brita Mo-back skulle alldeles släppas.»1 Och förbindelsen emellan magistraten och tukthuset vid fångarnes öfver lämnande likasom oftast äfven fri-gifning äger alltjämt rum genom remisser från tjänstgörande notarien, å hvilka remisser tukthusinspektorerna teckna förständigande för vaktmästaren, som åter å samma små papperslappar verkställer anteckning om fångens emottagande och frigifning. Samma lappar användas slutligen såsom verifikationer för de uppgifter rörande fångantal och ut-spisning, hvilka biläggas räkenskapen, sedan sådana uppgifter ändtligen däri börjat förekomma.
Den ordning, som vid magistratssammanträdet den 10 januari 1671 åvägabragtes, skulle gälla tva är. Längre än 4 månader utöfver denna tid kan den heller icke hafva räckt. Ty med maj månad 1673 börjar ett nvtt skede i tukthusets historia.
1 Om anledningen till denna sistnämndas insättande läser man i 1669 års fång-register: »Brita Moback, som alla grannar öfverklaga, det hon med våldsverkan och
ohöflig ord dem öfverfallit, i synnerhet Joh. Persson Rödhär, så ock hafver hon brukat en ohöflig mun på rätten och efter afsagd resolution spottade hon mag:r Johans hustru i ögonen. Resol. (d. 4 nov. 1669) det hon först skall slita ris i gången och sedan sittia i tukthuset i tre år». Nu släpptes hon dock d. 7 apr. 1671 »efter hon var mycket eländig och svag och ej någon förbättring kunde skönjas».
Källa: Project Runeberg ·