Sida 84
II.
med gemensam ekonomi, återförde han deras förvaltning, så långt han det förmådde, till denna ståndpunkt. Han gjorde det så mycket hellre, som han därigenom kunde för manufakturverkets återupprättande använda barnhusets inkomster, hvilka i annat fall icke varit för sådant ändamål tillgängliga. Och han fann sig så mycket vissare härtill hafva rätt, som han ansåg sig därmed gagna alla parter. Utan tvifvel är det hans egen tankegång man möter i öfverståthållarens, baron Klas Rå-lambs skrifvelse af den 26 april 1674, däri denne förklarar sig hafva varit betänkt på hurusom allahanda nyttiga och tjänliga manufakturer inrättas och till det gemene bästa drifvas och fortsättas måste, och det enkannerligen till den ändan att de fattiga fader- och moderlösa barnen jämte det de läras i kristendom kunde vänjas vid arbete och de fattiga friska något näringsmedel förskaffas, så ock fångarna i tukthuset sådant arbete tillordnas, hvarigenom de för sin begångna odvgd straffas och så mycket som möjligt är sin kost likväl förtjäna kunna; alltså, heter det, hafva vi uti barnhusets byggningar utdelt därtill bekvämliga rum, hvarest åtskilliga manufakturer förfärdigas och förr omtalta personer till arbete hållas skola. Men, fortsätter Rålamb, eftersom verket fordrar ett stort kapital och en god direktion och han bure till borg-mästarne Andreas Järner och Jean de la Vallée, rådmännen Johan Paal och Joel Hörner samt handelsman Lydert Bertius den goda förtrogenhet, att de till verkets befordran hafva all möda ospard så väl i medels hopsamlande som själfva manufakturernas fortsättande; alltså anförtrodde han åt dem direktionen med rätt att anordna sådana manufakturer i logementerna, som de funno godt, därvid dock de skulle bruka möjligast mycket barnen samt fångarne i tukthuset, hvilka för gjordt arbete hvar lördag måste betalas; bemälda män ålagdt att härtill ej allenast sina egna medel emplojera utan ock af andra flera penningar antingen mot ett billigt intresse eller på vinst och förlust efter öfverenskommelse »samla kunna».1
Under två former: dels såsom styrelse för anstalten, dels ock såsom ett slags verkställande direktör i det bolag, som på sagda sätt fått öfvertaga barn-, tukt- och handtverkshusets arbetskraft, skulle nu de la Vallée utföra sitt program. Men härför mötte snart hinder. Vi hafva ingen svårighet att gissa dessas art. Dels måste han ju inom kort finna huru begränsadt ett användande af barnens arbetskraft måste vara; dels torde han hastigt hafva funnit, att fångarne, af hvilka ett stort antal voro lättingar, som ingenting lärt och ingenting velat lära, andra åter af förstörd hälsa ej blott hindrades att taga uti med hvad som helst, utan ock behöfde särskild vård, därför särskild kostnad kräfdes, blott till minsta antalet kunde tagas i beräkning såsom pålitliga arbetskrafter, äfven om icke korta strafftider omöjliggjorde all kontinuitet i deras anlitande. Den oundvikliga följden af dessa förhållanden blef, att han å ena sidan måste uttänka något mekaniskt arbete, därmed fångarne utan all föregående undervisning kunde sysselsättas, och å andra sidan tvangs att anställa fria arbetare för drifvan-det af handtverkerierna, hvilkas uppehållande därmed ock i motsvarande
1 Barnhusarkivet.
Källa: Project Runeberg ·