August Blanche och hans samtid

110

DET MINNESVÄRDA ÅRET.

Blanche synes dock förnämligast hafva skrifvit mera lätt gods. Den politiska spaltfylnad, han består i ett par nummer, utgöres af ett skämt med Europas potentater, och den granskning, han underkastar några byggnader i Stockholm, förvandlar han till en bollkastning med ordlekar och infall. Om Brunkebergs hotell skrifver han i oktober: »Något hufvudlöst skall väl finnas, om ej för annan orsak, åtminstone för att hedra Brunkes minne.» Om bazaren och Riddarholmstornet uttrycker han sig sålunda: »De tyckas icke allenast vara en ren smaks antipoder, utan äfven, märkvärdigt nog, hvarandras. Riddarholmstornet blir ej nog högt, bazaren ej nog låg.» Och om Davidsons kafé, del nya templet på Drottninggatan: »Måtte ditt tempel, o Davids son, i allt likna den vise Salomos, så när som på dess slutliga öde!»

Den del af Freja, August Blanche redigerade, var teater och musik, och der var han mera hemmastadd. Han skref om de stycken, som uppfördes på teatrarne, den Lindebergska Nya och den kungliga stora. På den kungliga satt man den tiden i ytterplagg, ja pels. Salongen var oeldad, värmeledning saknades; de olyckliga artisterna hade svårt att hålla sig varma Kronan brann i taket med sina illaluktande oljelampor, hvilka litet emellan gjorde fläckar på parketten; sittplatser och parkettgolf voro klädda med blå linneväf, den på 1830-talet ryktbara teatermattan.

Här satt den unge Blanche en septemberqväll och granskade. Två pjeser voro uppförda på programmet denna afton, Hedvig eller Banditbruden och En duell under kardinal Richelieu. Den 2 oktober blef recensionen synlig. »En banditbrud och En duell på samma afton samt dertill en ny dekoration, målad af dekorationsmålaren Miiller från Berlin /» utropar recensenten. »Direktionen hade synbarligen ansträngt sina krafter — — och ändå ett bland de klenaste hus jag sett; ty första raden och amfiteatern, under de fransyska spektaklen vimlande af »benade hår» och beniga hjernor, hade denna afton, utan biträde, åtagit sig representera tomhetens symboler.» Så spelades Banditbruden med herr Dahlqvist och fru Hjortsberg; båda ropades fram under ohyggliga

böckerna och förklarade, att målet icke kunde upptagas. Angifvelsen hade tillkommit på så sätt, att den nämde bodbetjenten blifvit mutad af en person, hvilken handlanden kort förut lagsökt för reverserad skuld. Innan målet mot Hultberg hann till Högsta domstolen, hade han sjelf beröfvat sig lifvet.