Sida 111
5. Det minnesvärda året
BL4.NCH1! SÅSOM TKATKKKKCKNSKKT
111
skrän. Banditbruden kritiseras ganska skarpt; det är »en ryslig brud, med hvilken det sanna konstsinnet har svårt att träda i brudstol». Och dock eger den alla en tragedis ingredienser, »blyhvittskinder, ögonrullader och hesa bastoner med thy åtföljande hjertlösa tuppsprång mellan himlar och helveten och mycket annat godt, som ej så noga kan specificeras». Derefter gafs Duellen med htrr Almlöf och mamsell Högqvist, och — säger Blanche — »skulle man af edert spel i Duellen vilja sluta till edert konstnärsvärde i allmänhet, vore det på en gång orättvist och ofördelaktigt.» Artikeln var signerad med ett — och ett litet e, och denna signatur bibehöll sedan Blanche.
I samma ton granskar han alla den tidens nyheter. Han lemnar en i flera nummer fortlöpande kritik öfver Hamlet med Dahlqvist och Emelie Högqvist i hufvudrollerna och skyr icke att uttala ganska hårda domar om dem, när de enligt hans tanke kränka en sund smak. Och dock var Emelie Högqvist teaterns förnämsta stjerna. Två gånger hade hon i Paris idkat studier för mademoiselle Mars, den franska tragediennen. Publiken afgudade den älskvärda konstnärinnan; kritiken var i allmänhet icke kall för hennes behag.
Freja-recensenten vågar dock opponera sig. Han skrifver, när han ser henne i Den farliga tanten: »Mademoiselle Hög-, qvist är en mer än medelmåttig artist, men både det offentliga och enskilda smickret har gjort allt för att hämma hennes vidare fortskridande på konstens bana.» Den sömn, hvari allmänhet och kritik sänkt henne, kan — säger han — »bli en graf för hennes talang!» Dahlqvists deklamation stämplar han såsom tillgjord; »affektationen borttrollar de naturliga anlagen».
Vidare håller han på kostymernas tidstrohet. Särskildt är han tacksam mot mamsell Ficker för hennes drägt såsom Madeleine i operetten Postiljonen från Lonjumeau. »Sanning och harmoni i kostymer har på Kungl. Teatern ansetts såsom någonting i högsta grad underordnadt, hvadan man icke sällan fått se kavaljerer från flydda sekel uppträda vid sidan af damer efter nyaste mode-journalen.»
Musikalisk som Blanche är, granskar han äfven operan. Normas ouvertyr analyserar han sålunda: »Der kommer en harmonimassa, genomspäckad af pukor och trumpeter, hotande och förfärlig. Hastigt hämmas den af ett litet dolce,
Källa: Project Runeberg ·