Sida 112
5. Det minnesvärda året
112
DET MINNESVÄRDA ÅRET.
utfördt af några flöjter och oboer. Strax derpå en nystört-skur igen, värre än den förra. Nu hör man något likt en koral, som slutligen upplöser sig i en polka, hvilken under ett tilltagande crescendo försvinner i ett furioso, der alla instrumenten leverera hvarandra bataljer både i moll och dur, till dess slutligen pukslagaren gör slag i saken och efter ett väldigt nappatag jagar alla de fantastiska figurerna på flykten.» Bellinis musik finner han väl kraftig, »men» — säger han -— »den kraftighet, som tangerar örhinnan i stället för själen, förefaller mig som ett kraftigt påkslag eller en stark sup.»
Robert kritiserar han i en hel följd artiklar. Meyerbeer är en tonkonstens Hugo, säger han, »mäktig att förmäla af-grundselden med den heliga lågan framför Mariabilden och att låta lättsinnet dansa på den glödgade vulkanen».
Blanche böjer äfven knä för Jenny Linds storhet. En gång, skrifver han, kommer hon att gå långt tack vare sitt behag, sin enkelhet och sin oskuld, tack vare denna innerliga och ädla konstkärlek, »hvarförutan sjelfva konsten är ett tomt färgspel för ögat I»
Ty konsten är för Blanche enkelhet och natur. Han yttrar 1840 om violinisten Prume: »Väl väcka dessa oupphörliga knäppningar och dessa halsbrytande krumsprång mycken rörelse och mycket hojtande i salongen, men vi älska att tro det sannt sköna lika litet behöfva det förra som det senare. — — Den verkligt store konstnären förnedrar sig, åtminstone i våra ögon, i samma stund han kastar taskspelarens brokiga mantel öfver sin skuldra.»
Teaterns direktion var på denna tid lika olycklig som teaterns direktioner under de senaste decennierna. Den bildade äfven då en skottafla för skämtet; tadelsjukan gjorde den till ett mål för sina pilar, och aldrig fick den höra annat än oblida omdömen. 1838 bestod denna direktion af förste direktören Westerstrand, president i Statskontoret, ekonomie direktören Forsberg, krigsråd i Krigskollegium, och sceniske direktören, öfverstelöjtnanten Backman. Blanche hörde ej till dem, som sparade dessa herrar. Han skref en liten Examen rigorosum med direktionen, innehållande en del ganska obehagliga qvickheter. Hvad menas hos oss med en teaterdirektion? — frågar han. En korporation — svarar han — som förestår en teater, utan att den förstår det allra ringaste deraf. Märkvärdigast af allt är direktionens näsa, ty ■— säger han — den tål så mycket snus. Dock hafva icke
Källa: Project Runeberg ·