Sida 170
7. Ur tidens krönika
170
UR TIDENS KRÖXIKA.
Incroyabelt I — Fånen rider
Hemorrhoiderna I O, vårt ljufva herravälde, Som oss närmast tronen stälde! Folket teg — och icke skälde Publicisterna.
Men respekten för noblessen Mar förkolnat, sedan pressen På allt småfolk och bassessen
Öppnat ögona; Sedan julirebellionen Snokat opp den inventionen Att ej anse mer personen Efter anorna.
Lurkar utan blod, harpyer Sluka våra revenyer, Och obskura parvenyer
Säterierna; Godsen äro pantförskrifna Och vi, liksom väderdrifna Vrak, till spillo sjelfva gifna Åt orkanerna!» *
Under Blanches hela redaktionstid vimlar det af artiklar, riktade mot den olyckliga adeln och dess rättigheter. Ja, det går sä. långt, att ovettet blir bemärkt och slutligen »i april 1842 tvingar redaktören att sjelf taga till ordet. Man har, skrifver han, kallat hans tidning pöbelaktig, derför att den har angripit det välsignade adelsskrået. Men, säger han, detta är honom likgiltigt. Oaktadt alla varningar fortsätter han sin kamp, »så länge Freja kan föra pennan, ty denna institution, som från barbarismens mörker härleder sina anor, fortfar ännu att flyta ofvanpå och genom sina företrädesrättigheter vid hofvet tillskansa sig statens förnämsta platser samt medelst sitt vädjande till fåfängan äfven bereda sig förmåner i det enskilda lifvet.»
* Poemet är signeradt Dulcamara och återfinnes i Freja 1841 N:o 42.
Källa: Project Runeberg ·