Sida 171
7. Ur tidens krönika
SKÄMT MED ADKLN.
171
Blanche med sitt stolta och demokratiska blod kunde icke fördraga de unge ädlingarnes högfärd. Mången gång hade han nog i fullt mått känt den, känt deras öfverlägsna förakt för mannen af folket, känt hvad det ville säga att icke tillhöra en kast, som på hans tid ansåg, att en plebej var en paria. Dessutom hade han, berättar han i en skiss, redan såsom barn hört föräldrarne uttrycka sig med ovilja öfver adelskap, börd och privilegier.
Nu gaf han i Freja ett litet utlopp åt denna harm. I det vapen, han brukade, ironien, var han mästare. Han skref en qvick artikel, Betraktelser öfver Riddarholmskyrkan, der han vågade föreslå sina samtida af adeln att tillsläppa sina sköldar till takbetäckning åt kyrkan. »Få» — sade han — »af de ofrälse stånden hafva nu tillfälle att beundra och hänföras af de i den privilegierade salen instängda emblemerna, hvilka deremot på taket blefve synliga för hela verlden. Alla dessa solar, månar och stjernor, dessa lejon, liljor, klor, hufvudlösa troil, metkrokar och svinhufvuden, hvilken egen verld skulle de icke utgöra, och huru skulle icke himmelen gjuta tårar af förtjusning öfver en så snillrik skapelse, mot hvilken hela den naturliga ofrälse verlden endast är ett plumpt fuskverk I» Derefter roar han sig åt hvarje vapen särskildt, åt Hartmansdorffs vildman, »som med rötterna uppryckt ett träd, under det Odins korpar, Hugin och Munin, se ned från hjelmprydnaden, liksom ville de gripa honom i skägget»; åt Horns posthorn med oxkraniet till hjelmprydnad; Frölichs glädjeflicka med killeleken och kransarna; Brahes grå hingstar, emblemet för en stallmästarslägt; Hjertas trenne hjertan, Dalmans salamander, Lefréns bikupa och Hamiltons bränvinspanna. Skulle det falla himmelens fåglar in att måla vapnen, kunde man ju på tornet uppsätta en fågelskrämma. »Dertill kunde diplomaterna lemna tillräckliga materialier.»
En annan lika qvick, lika skarp liten artikel uppdrager paralleler mellan tuppen och adelsmannen. Hvilken som författat den, torde ej kunna afgöras. Antingen är det Blanche eller kammarjunkaren Kullberg. Tuppen har sin kam, adelsmannen sin hjelmkam. Tuppen har klena ben och yfvig kropp; likaså adelsmannen. Tuppen håller sina medtäflare på afstånd medelst sporrarna; adelsmannen gör detsamma, i synnerhet i balsalen. »Tuppen är vaksamhetens sinnebild och den vigilantaste bland de tvåfotade
Källa: Project Runeberg ·