Sida 267
12. Intryck från Paris
SONEN AF SÖDER OOH NORD.
207
sitt ok, så är det endast derför, att det rufvar på något bättre sätt att styras, men som behöfver slå rot och mogna. Folket behöfver ej ha brådtom, ty det vet, att det aldrig kan gå förloradt och att dess kraft, lika litet som naturens och tidens, kan gå tillbaka. Skilnaden mellan oss begge, käre Simon, är att då ni tror på eviga bojor, tror jag på evig frihet; då ni tror, att folket antingen fegt tål eller fruktlöst rasar, lyckligt när det någon gång kan sönderslita en fångvaktare, tror jag deremot, att folket icke tål utan blott väntar, icke söndersliter utan blott straffar 1»
Detta ädla, storsinnade folk är bokens hjelte, personi-fieradt i arbetaren Cambon. Denne är sjelfva typen för Blanches mannen af folket, god, fin, oegennyttig, älskvärd. Han brinner för folkets sak, han leder det under striden, han hejdar det, när det öfverskrider en ädel mensklighets råmärken, afhåller det från blod, grymheter och brott, mildrar det genom tårar, lugnar det genom goda ord, blir en inkarnation af idealfolkets majestät!
Garnisonen i Chateau d'Eau sträcker vapen, man vill döda den. Tusen yxor höjas, Armand träder emellan — »mellan dessa yxor och dessa hufvud, en ung man med utsträckta armar. Tåren glänser i hans blick, bönen på hans läppar. Han talar om segerns ära, men äfven om segerns mildhet, skönare än segerns ära. Han hotar och ber, trotsar och knäfaller. ' Yxorna sänka sig långsamt. Man kan icke neka den unge mannen något, ty det är platsens hjelte, det är Armand Cambon.»
Under orgien i Tuilerierna straffar han hvarje brott, tyglande genom trollmakten af sitt ord folket. Sedan han jagat ut presidenten i deputeradekammaren, »går han fram till tribunen och säger sitt ja eller nej, när Ledru-Rollin föreslår ledamöter till provisoriska regeringen, och som alla instämma med Armand Cambon, så är det egentligen han, som tillsätter styrelsen. Slutligen bjöd han Arago och La-martine till Hotel de Ville, hvilket han redan låtit besätta.»
Och hur oemotståndlig är han ej, denne Armand Cambon, för alla hertiginnorna och grefvinnorna i Seinestaden! »Hertiginnan Li Valliére», säger den sköna Eulalie, »hade en konung vid sina fötter, men jag har en republikan, jag; —• — dock skulle jag icke vilja bortbyta republikanen mot konungen.» — Markisinnan Eulalie d'Estelle kysste guld- och silfverarbetaren Armand Cambon. — —
Källa: Project Runeberg ·