Sida 269
12. Intryck från Paris
I LOSDOS, STOCKHOLM OCH PARIS.
269
i utställningen. Det enda, han upptäcker, är ett smutsblått tyg, »pà hvilket de gulbetsade glaslådorna, de nedhängande bomullsvåderna och de utbredda jernbitarne taga sig ännu futtigare ut». Han tänker: hvilken skam, hvilket elände, hvilken liknöjdhetl »Man hade kunnat se på mitt bedröfvade ansigte, mina tårade ögon, att jag var svensk. Att vara vittne till det medömkans löje, som spelade på allas läppar, när deras blickar i förbigående föllo på det, som var svenskt och norskt, det är ett straff, som jag önskade dem, hvilka i denna riksvigtiga sak så illa bevakade sitt fäderneslands intressen. Det var, som hade jag haft ett nytt Pultava-nederlag för mina ögon, men det senare olyckligare än det förra. — — Ty, märken väl, Tunis — barbareskstaten, det lilla obetydliga Tunis — fördunklar inom Kristallpalatsets väggar frihetens och bildningens äldsta nordiska land.»
Dessa obehagliga intryck skildrade han i Aftonbladet, dit han, återkommen till Paris, skref ett par bref, och följden blef, att utställningen sattes i bättre skick. *
Efter en kort vistelse på Malmgården i Stockholm reste Blanche samma höst åter ut till Frankrike, då likväl i i sällskap med sin far, kyrkoherden Bergvall. Kyrkoherden, som led af en ganska elakartad sjukdom, måste nämligen söka ett något mildare klimat; sonen Blanche följde honom, hjelpte och skötte om honom.
Paris hade under tiden ändrat fysionomi. Napoleon konspirerade och sträckte sig efter kronan; öfverallt kände man, att en omstörtning nalkades. Tack vare sin förträfflige excellens, grefve Löwenhielm, hvilken som vanligt mötte markis de Blancha med en glad nick, kom han ännu en gång på en soaré hos presidenten. Första dagen i december gjorde han en visit hos ministern i hotellet vid rue d'Anjou S:t Honoré. Han infördes i salongen, der excellensen tog emot honom, stående, såsom vanligt, med ryggen «vänd åt
* Förbättringen åstadkoms hufvudsakligen genom konung Oscar I:s ingripande. Han afsände nämligen till utställningen en präktig porfyrurna, hvilken haft sin plats på Djurgården, i närheten af Rosendal. Urnan förärades efter expositionens slut till drottning Victorias gemål, prins Albert. Hos Blanche fortlefde dock de obehagliga intrycken ännu så sent som 1867, då han på riksdagen återkom till ämnet. Han sade bland annat, att han aldrig skulle glömma dessa dagar i London. »Vårt land stod då bokstafligen på schavotten inom en spetsgård af fyra verldsdelar och fyrtio folk.»
Källa: Project Runeberg ·