Sida 295
14. Folktribunen och diktaren
ORDNAR OCH HOF-CH ARG KB.
295
»Men säg uppriktigt: rår man sjelf derför Att man blir ärestod, blott för man dör? Jag tackar icke mycket för den äran, Som kom, parole d'honneur, mot min begäran, Ty om man frågt mig: vill slaty dti bli? Jag svarat nej och gjort min konst deri.»
Ja, när han håller sitt stora tal i representationsfrågan den ii april 1861 kommer han litet barnsligt och omoti-veradt fram med den ovilja mot statyn, som aldrig kunde lemna honom. »Att jag» — säger han till de fyra hundra reformvännerna — »som skolgosse varit med och i min menlöshet behjelplig vid framsläpandet af piedestalen till hans staty, är något som jag ännu i dag verkligen blyges för, och som jag gerna skulle vilja godtgöra genom att släpa bort den igen.»
Qrdnarne kallar han »dessa fåfängans drickspengar». Embetena vid hofvet stämplar han såsom narrspel. »Skaldelagern och hofplymagen» — säger han om von Beskow — »räkna ingen slägtskap. Den ena har Apollo, den andra strutsen till fader.» Och då Beskow blifvit utnämd til! öfverstekammarjunkare, erfar han denna upphöjelse med obehag och ledsnad. »Hvad är» — frågar han — »en öfverstekammarjunkare, hvad annat än en konungs förste domestik? Och hvad är väl den lysande öfverstekammarjunkaruniformen:' Hvad annat än ett kungligt livré? Må personer med öfvervägande naturanlag för dylika 'befattningar gerna mottaga dem och deruti finna sin lycka, men när en ovanlig man, en Bernhard von Beskow -— — låter sin lager beskuggas af domestikplymagen, då erfara vi ett obehag, och vi skulle tro, att sånggudinnorna erfara det äfven.»*
Icke heller biskoparne skonades för hans skämt. Med anledning af Besvärs- och Ekonomiutskottets betänkande vid 1856—58 års riksdag, hvari bland annat föreslogs en mera jemn fördelning af biskoparnes löner och prebendenas indragning, skrifver han i sin tidning 1857 följande monolog, som Biskopsdömet framqvider:
* Illustrerad Tidning 1861, N:o 5.
Källa: Project Runeberg ·