Sida 296
14. Folktribunen och diktaren
296
FOLK TRIBUN EN OCH DIKTAREN.
»Det är då dagsens sanning, store gud, Att nu ekonomiutskottet drager Mot mig i härnad, att det skonlöst gnager På mitt prebende och min gyllne skrud 1 Ja, domens dag är nära, käre bröder! Och svafvelregnet sköljer snart vår jord; Man mördar biskopar der ner i söder, Och man vill svälta hjel dem här i nord. Hur himmelsskriande, att lekmän kunna Glupskt kapa från mig, hvad som Herren gaf! Nåväl, så tag min mitra och min staf, Men skona blott min råg- och hvetetunna! Har inin försakelse ej varit stor? I eftergifter var jag bland de första; Förr var min rang, näst konungens, den största, Nu är jag endast generalmajor. Förr drog jag fram med flere dussin hästar Och hade drängar uti gyllne västar; Nu nöjer jag mig åka efter två, Och korset bär jag, fastän framanpå. Men icke nöjd man fordrar jag skall gå Och traska kring uppå apostlahästar. Hvad sade jag? — Apostlar, tror jag —• nå, Det gick väl an för dem att traska så, När man skall 'präka' blott för publikaner, Men ej behöfver draga på kaftaner Och sidenkappor med kraschaner på. Men när i templets högkor man skall stå Och kröningar och prinsdop passa på, Säg, kan man som apostlar vara då?>
När under samma riksdag — 1857 — Lallerstedt motionerar om ett anslag åt skriftställare, kan icke August Blanche gilla ett sådant understöd. Säkerligen komme det ju att utdelas af regeringen, med andra ord tillfalla endast väl-behaglige diktare. »Och följden?» — skrifver han — »jo, en hel svärm hofpoeter, betalte med folkets pengar, kanske för att bedraga eller persifflera folket sjelft. Hofförgyllare
Källa: Project Runeberg ·