Sida 306
14. Folktribunen och diktaren
306
F017KTBIBUNEN OCH DIKTABEN.
mörkret. Sà till exempel säger han, då teatern kallas
osedlig, att »den flacka anständigheten---allt mera
synes blifva rådande», det vill säga den anständighet, som lyser Bellman i bann, helst ville sätta halskrage och kjol på Venus och söker göra all humor omöjlig inom fosterlandet I *
Öfverallt vill han se den mest ärliga öppenhet. Hvar och en, först och främst den offentlige mannen, mäste enligt Blanche vara omutlig och ärlig. »En redlig vandel, ett omutligt sinne, som icke svigtar under hvilka förhållanden som helst, utan bibehåller sig trots alla påkänningar från höger eller venster, sådan bör en riksdagsman vara.» Denna hans förkärlek för det klara och frimodiga låter honom på riksdagen varmt taga till ordet för den slutna voteringens utbytande mot öppen. »Att rösta öppet», säger han, »det är att höja nationalkarakteren, att rösta slutet det är att förderfva den. Det ena anstår frimodigheten, det andra för-sagdheten, dubbelheten.»**
Den 16 december 1860 gåfvo omkring 400 personer i Stockholm en fest för sina riksdagsmän, således ock för Blanche. *** Naturligtvis höll han tal — hvem skulle annars talal — och der sökte han framställa idealbilden af en riksdagsman. »Jag har aldrig kunnat begripa,» — yttrade han till värdarne — »att någon vill gå krokiga vägar, så länge det finnes en rak att välja på. Icke heller har jag förmått inse, hur menniskor kunnat uthärda en beständig och skarp ordvexling med sitt samvete eller, i fall det varit något insöfdt, hur de kunnat sitta och vagga detsamma, som man vaggar och vyssjar ett sjukt, qvidande barn.» Alltså, det tillhörde en offentlig man — sade han — dels att vara trogen mot sina åsigter och sig sjelf, dels äfven att
* Borgar st. prot. 17 oktober 1860, Andra kammarens prot. 13 mars 1868.
** Andra hammarens prot. 26 april 1867.
*** Blanche hade sjelf den 4 februari 1860 gifvit en lysande fest på Odéoti vid Regeringsgatan för sina kamrater i borgarståndet, riksdagsmän, konstnärer, publicister, litteratörer m. fl. Samlingen bestod af omkring två hundra personer; man bjöds på en prakttull tafvelexposition, en orkester spelade; Strandberg, Arnoldson, Dahl-qvist, Willman, Stjernström, Uddman m. fl., uppförde en pjes på teatern; Selinders elever dansade.» Supén var splendid och det hela storartadt.
Källa: Project Runeberg ·