Sida 335
16. Folkpolitik, folkbeväpning och folkhjeltar
SKARPSKYTTEBÖRELSEN.
335
hufvudstadens invånare för förhandling af någon allmän angelägenhet ha varit så talrikt besökt och omfattats med så lifligt deltagande af personer ur alla samhällsklasser.» Börsmötets resultat blef en skarpskytteförening, och en af denna förenings mest nitiske ledamöter var naturligtvis Blanche, styrelsens vice ordförande.
Militärerna och regeringen stodo i början tveksamma. Troligen var man rädd för att gifva folket vapen, ty, tänkte man, dessa kunna ju användas lika väl mot en inländsk som mot en utländsk myndighet. Blanche hade på festen för Stockholms representanter den 16 december 1860 öfveriladt och djerft sagt om nationalbeväpningen: »Jag kan bedyra, att den första generalsalva, jag hör smattra från de frivilliges gevär, den skall ljuda i mina öron som den ljufvaste musik, ty då vet jag, att mitt fädernesland för alla tider skall vara fredadt från utländskt förtryck — och från inländskt äfven.»*
Officerarne ansågo sig förmodligen kränkta af alla dessa hotelser om arméns indragning. Skarpskytterörelsen, sade öfverste Hazelius, är en farlig demonstration mot den stående krigshären, hvilken på militärklubben uttalade åsigt flög genom hela pressen nära nog som en larmsignal.** Denna militärernas brist på entusiasm väckte både harm, ogillande och löje. Tidningen Kapten Puff innehöll en artikel, skildrande Kungl. Krigsvttenskapsakademiens sammankomst, under hvilken dess ledamöter ordade om en återgång till de gamla katapulterna och de gamla murbräckorna samt om en revision af hästgardets lansvimplar. Midt under diskussionen om dessa högvigtiga frågor reser sig landshöfdingen Montgomery från sin plats och ber, att man ville öfverlägga om den nya nationalbeväpningen. »Om en bomb», heter iftt, »hade slagit ner i vår lugna kungl, svenska krigsvetenskapsakademi, skulle den knappast gjort fruktansvärdare verkan. Vid ordet
* Mot skarpskyttarne invändes bland annat, att vid politiska agitationer skulle dessa beväpnade kårer kunna utöfva terrorism mot andra medborgare, samt att vi möjligen genom dem skulle »få till oss öfverflyttade de amerikanska scener, der revolvern utgör det mest begagnade argumentet mot olika tänkande».
** J. A. Hazelius, framstående militär och utgifvare af den konservativa Svenska Tidningen, uppträdde redan 1836 i en af Krigsvetenskapsakademien prisbelönad skrift »Om stående härar och folkbeväpning» mot den, enligt hans tanke, vådliga läran att ersätta yrkesarméer med folkbeväpning.
Källa: Project Runeberg ·