Sida 336
16. Folkpolitik, folkbeväpning och folkhjeltar
336 [ FOLKPOLITIK, FOLKBEVÄPNING OCH F0LKHJELT.ÅR.
skarpskyttekärer hoppade krigsministern, general Björnstjerna, såsom träffad af en elektrisk stöt upp från sin ordförandestol, der han suttit med tankfullt hufvud, försänkt i en behaglig halfslummer; herr Meyer, den utmärkte fortifikationsgeneralen, rusade, lik detta förfärliga förstöringsverktyg, som hos romarne kallas vädur (aries), emot motionären, och öfverste Hazelius, de stående arméernas hjelte, uppreste sig i hela sin längd, en fruktansvärd kontrabarrikad mot förslaget, öfyer-fallande och hotande att krossa den djerfve, som framkommit med denna förflugna folkbeväpningsidé!»
Endast major Björnstierna talade för förslaget, hvilket hade till följd, att votering måste anställas. Krigsministern kom då med denna qvicka proposition: »Den som bifaller den omhandlade frågans upptagande reser sig, den det icke vill förblifver sittande! — Och si, det begaf sig, att med
undantag af motionären, major Björnstierna, och öfverste Hagelstam hela akademien förblef sittande.»
Småningom lyckades man att öfvervinna motståndet. Hänförelsen för saken var så allmän och så djup, att regering och militärer slutligen måste vika. Inom kort fanns det en hel armé, en hel folkhär, skarpskyttebataljoner, skarpskyttekompanier, spridda öfverallt, i städerna och på landsbygden. Embetsmännen och bodpojken, mästaren och gesällen instälde sig i ledet, drifna af samma eld. Qvinnorna sydde dukar till kompaniernas fanor, hvarje liten musikkår fick sin egen
August Sohlman i Stockholms skarpskytteuniform.
Källa: Project Runeberg ·