August Blanche och hans samtid

SKARPSKYTTEEÖKKLSKN.

337

marsch, och i dikter, stämplade af en fosterländsk glöd, gåfvo äfven poeterna hänförelsen ett .uttryck.

Skarpskyttarne i Stockholm fingo en vacker sång:

»Vak upp, vak upp utur din dvala, Du Mälarstadens bleke son! Gå att med kraft och mod betala Gemensam moders dyra lån! Hör, åskor tiden skaka, Se, molnfyld himlen är; Nu gäller det att vaka. Att veklig frid försaka,

Förr'n farans stund är när! — — _ — — — —»

Embetsverken i Stockholm bildade korporalskap, hvilka brukade roa sig med små festliga skyttegillen. Hofrättens korporalskap samlades på Hotel de Suède. Fosterländska tal omvexlade med sånger eller med någon högstämd och inspirerad dikt. Den 2 februari 1861 firade man ett dylikt nationelt skyttegille, hvarvid en ung jurist framsade denna strof:

»Vill Gud! Det skall, det kan ej länge dröja, Förrän hvar svensk sitt eget vapen bär, Beredd att vid det första stridsrop höja Mot fienden sitt blixtrande gevär! Och Sveriges folk, i inga kaster brutet, Står enigt kring sin kung, i sköldborg slutet!»

An såg man grefve Erik Josias Sparre som skarpskytt, landshöfdingen sjelf midt ibland sina tjenare. Än såg man komministrar, sådana som herr Törnfelt, uppträda i ledet midt ibland sin församling. Än kunde man få se en gammal skolmästare i öronringar liflig och intresserad öfva sina pojkar, medan inne i staden skarpskyttekompanierna samlades till revyer och exercis på söndagen. Då och då företogo de utmarscher till landet. Sedan de hade öfvervarit gudstjensten i kyrkan, ropades: i gevär! lederna ordnades, fanan utvecklade sin blå och gula duk, musiken spelade upp och chefen höll ett tal, sökande att på alla sätt öfvertyga menigheten, att det var en medborgares pligt att blifva skarpskytt. Då hände det mången gång, att socknens gamle kyrkoherde

August Blanche och hans samtid. 22