Sida 348
17. Den polska rörelsen och den italienska resan
348 DEN POLSKA BÖltEI.SEN OCH DEN ITALIENSKA RESAN.
gaf hans lifliga fantasi en ny riktning; Polen kom hans ömtåliga känslor att vibrera; Polen och dess folk klappade pl hans hjerta.
När derför han håller sitt stora tal på Pultavafesten, gäller det alla kufvade och i bojor lagda folk. Vi äro ett lyckligt folk — säger han i sitt tal — Men för den skull böra vi icke glömma olyckan. Gör man det, glömmer man ju ett stort och skönt bud, »det härligaste bud, som någonsin gått öfver verlden, budet om kärleken till sin nästa, kärleken till sina bröder». Så ger han oss en varm bild af alla dessa olyckliga, hvilka, äfven de, hafva varit fria och lyckliga. De skaka på sina fjättrar, de spana efter ett ljus, och hvarje gång bojorna äro nära att brista sönder, hvarje gång rodnaden till en ny dag gryr, komma deras tyranner med ännu ohyggligare band, dränkande alla stjernor på deras himmel i en blodström. Så tecknar han en bild af deras unga barns uppfostran. Fadern måste utsläcka hvarje frihetsglöd hos sonen — frihetsglöd ger honom endast fängelse och schavott! Modern måste se, hur han växer till utan glädje — icke för att uppdragas till ett starkt och skönt träd, men blott för att stängas in, antändas och förkolna, nyttig såsom bränsle på sin tyranns offerhärd, onyttig för sitt land och aldrig belyst af solen.
Bilden är betecknande för den tid, då den skapades. Bilden är ju Polen och dess olyckliga folk, och röjer, hvilket deltagande Blanche kände för Polen. Och denna hans sympati eger en viss storhet, ty — säger han — »välönskningen är ett osynligt väsen, men icke maktlöst för det. Osynlig är vinden ock, men när han samlar sin kraft, skälfver allt hvad synligt är på jorden. Folkens välönskningar sopas icke bort med härskarorna, de stiga mot höjden, de samla sig der; och när de samlat sig i tillräcklig mängd; när olyckans mått blifvit rågadt, lidandets kalk till botten tömd; när ur djupen af folkens olyckor visheten, luttrad, mogen och klar, stiger upp som stjernorna ur det suckande hafvet, då höjer den evige sin hand, då slår befrielsens timma!»
Sedd i detta flammande ideela skimmer ligger det ju en viss kraft äfven i sympatien. Sedd i detta ljus blir hela den rörelse, hvilken fick sitt uttryck i ett poetiskt svärmeri, i tal, i sång, i möten och adresser, afhandlande Italien, Garibaldi och Polen, icke endast en lek, en fras, ett känslosvall, utan en mycken storslagen religiös akt. Blanche var
Källa: Project Runeberg ·