Sida 390
19. Året 1865
390
ÅRET 1865.
Blanche — varit lika lagligt, som polisbetjenternas nu gjorda battonganfall voro olagliga.
Dessutom — hvilken skilnad på förbrytarkategorier! Å ena sidan menniskor med talanger och med bildning, hvilka blifvit omhuldade och värnade af samhället, under det att å andra sidan knappt finnas några kunskaper, icke någon föresyn, ej heller någon uppfostran, icke någon omvårdnad af samhället, något skydd, utan folk, vana att i polisen se en fiende; »det kunde icke undvikas, att lagarna, som stiftats af samhällets bättre och lyckligare lottade, i någon grad uppstäldes till förmån för de rike».
Så refererar han de bekanta händelserna — stadsmäklaren Holm med nära tjugu millioner skulder, han, som i åratal svindlat och bedragit, men — detta oaktadt — helskinnad kommer undan, sedan hans affär såsom stadsmäklare öfver-låtits på ett af hans biträden mot det egendomliga vilkor, att större delen af inkomsten skulle tillfalla — fru Holm. Vidare tjenstemannen-ombudet, som går fri derför att, som det heter, han har hustru och barn, hvilket kommer Blanche att utropa: »Nå väl! Men hvarför får man så sällan höra samma rörande ord, när lagen skoningslöst slår ned i de lägre samhällslagren? Finnas ej hustru och barn äfven der? Eller har lagen endast känsla för sådana tårar, som upptorkas med spetsnäsdukar?» Slutligen erinrar han om målet mot Ries, hvilken under tre långa månader suttit inspärrad, skild från sina anhöriga, föräldrar och en brud. »Det finns inga föräldrar, det finns ingen brud bland samhällets underordnade. Men ett samhälle, der detta och dylikt kan och får ske, är mycket sjukt, och fara är, att sjukdomen blir dödlig.»
Allt detta är djerft både till språk, syfte och ton, men erhåller sin förklaring, visar sig i ett nytt ljus, då Blanche tillägger dessa märkliga ord: »Hans excellens herr justitiestatsministern låter i förordet till sitt representationsförslag tydligen förstå, att det någon gång kan bli för sent att framkomma med nödiga förändringar i en stats författning. Men det fatala ordet för sent sväfvar mycket närmare öfver det land, der rättvisan hånas och der likheten inför allmän lag blott är ett tomt ord. Men derom bekymra sig vanligtvis de maktegande föga. Kanske le de åt alltsammans. En Polignac, en Guizot logo också, men slutligen logo de ej, och Karl X och Ludvig Filip logo ej heller.»
Källa: Project Runeberg ·