Sida 38
2. Tidens karakter och pressförhållanden
38 TIDENS KARAKTÄR OCH PRESSFÖRHÅLL AN DEN.
förste att den återlemna.» Löftet blef ett tomt ord och infriades aldrig.
Lagen gick igenom hos alla fyra stånden. Nu skulle den hvila till nästföljande riksdag. Men, eget nog, så skedde icke. Tryckfrihetsförordningen trädde genast i kraft och kom sålunda till genom ett brott mot grundlagen.
Och ännu flere brott följde i lagens spår. I de makt-egandes hand smiddes den till ett vapen, en tygel på det fria ordet, en munkafle på pressen, ett batteri som skulle inviga till en lugn och god sömn, men med sin kanonad slutade med att väcka, och efter att hafva bortslösat alla farliga projektiler icke hade mer qvar än blixten af löst krut.
Tryckfrihetsförordningen, sådan den blifvit ändrad, ålade utgifvare af periodisk skrift att innan densammas tryckning söka bevis hos hofkanslern, att hinder icke förekomme mot skriftens publicerande. Hofkanslern hade rätt att inställa dess utgifning om han, såsom det hette, fann den »vådlig för allmän säkerhet, eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt, eller af fortfarande smädlig egenskap. Dessutom berodde det på Kungl. Maj:t, om utgifvaren skulle tillåtas att äfven framdeles publicera periodisk skrift.»
Det sätt hvarpå man tolkade denna tryckfrihetsförordning gjorde den till en lag ej om friheten att trycka, utan, såsom man sade, om friheten att indraga, och genom travestering af 86 § Regeringsformen hette det, att dermed förstods »hofkanslerns rätt att utan några af andras omdöme i förväg lagda hinder tills vidare inställa utgifvande af tidningar, och att på viss efter dess godtfinnande beroende tid dröja med utfärdande af tillståndsbevis för nya tidningar, utan att för slikt dröjsmål kunna straffas i grund af någon lag, som för ett sådant dröjsmål stadgade ansvar.»
Så kom den vidtberömda indragningsmakten till, med anledning af hvilken Per Lagerhielm yttrade, '»att historien är en sträng domare och skall med skarp blick se tillbaka på en tid, som fördröjt nationens odling.»
I slutet af 1812 började lagen tillämpas. En obetydlig landsortstidning innehöll några menlösa och enfaldiga funderingar om Napoleons utsigter att intaga Petersburg. Slutorden lydde: »och hur skall det sedan gå med oss?» och dessa voro så farliga, att tidningen indrogs. År 1815 utgafs en broschyr: Hvad politik bör Sverige i nuvarande crisis iakttaga? Den tid, hette det i broschyren, kunde
Källa: Project Runeberg ·