Sida 40
2. Tidens karakter och pressförhållanden
40 TIDENS KABAKTKB OCH PRESSFÖEHÅLLANDEN.
Vermdömålet, hvilket genom Anmärkarens allarm gick derhän, att åtal anstäldes till och med mot landshöfdingen. J. P. Theorell hade derför icke så orätt, då han i sin broschyr, Försök att Tourmatta på opinionen, tillegnadt honom, som ville tournera och blef bet, talar om publicitetens stora vigt för samhällsordningen.
Mellan 1817 och 1820 erinrar man sig knappt mer än en enda indragning. Veckobladet Föreningen påstod 1817, att jemvigten i ett samhälle endast kunde bevaras af regenter som f »kände sitt folk, dess vanor, egenheter, lyten och
dygder». Så kom en parallel mellan de inhemske konungarne, Gustaf II Adolf, Karl XI med flera, och de tyskar eller danskar som innehaft Sveriges tron. Man förstod, att det handlade om Karl Johans dynasti; man sårades af piken, åtalade och indrog.
Efter 1820 blef kontrollen skarpare. Tryckfrihetsförordningen kommenterades på ett nytt sätt. Antingen, sade man, innebär en kritik ett klander af monarken, och då blir det majestätsbrott, eller är den ett klander mot monarkens rådgifvare, hvilket i sin tur är ett nedsättande af konungen, ty då insinueras ju, att styrelsen skötes ej af konungen sjelf, men af konungens rådgifvare.
Härigenom utvidgades indragningsmaktens fält. Lindgrens Granskaren föll 1820, emedan den kritiserat en ny Öfverflödsförordning. I stället för att böja sig, resignera och stryka flagg, kände man sig förnärmad af detta kitsliga småsinne. Efter hvarje nederlag reste man sig på nytt, och den 20 november 1820 erhöll man i Argus en präktig ledare. Auditören Scheutz och magister Johan Johansson öfvertogo här oppositionens artilleri. Det var om Johan Johansson Blanche sedermera skref: »Hur såg det verkligen ut här i Sverige före 1820? Vi hade fria statsinstitutioner, tack vare 1809, men hvar voro de? De voro skrinlagda liksom guldet i kassakistan med godtycket till
G. Scheutz.
Källa: Project Runeberg ·