Sida 202
En höstnatt, några år efter händelserna på Asplunda herresäte i Roslagen, framstälde sig i ett af de sju fång-hvalfven inom Carlstens fästning en scen, hvilken, om den också icke var sällsynt bland dem, som bebo dessa hvalf, likväl måste förefalla hvar och en oinvigd i hög grad ovanlig och hemsk.
På det fuktiga jordgolfvet i detta hvalf stodo omkring trettio fångar uppstälda i halfkrets framför en annan fånge, hvilken tagit plats på ett omvändt ämbar. Närmast och på hvar sin sida om denne, hvilken var den ende sittande, stodo tvänne personer, hållande hvar sitt tända ljus, af hvilka den hemska scenen upplystes.
Den som satt var hvalfvets frivilligt valde hufvudman. Inom hvarje hvalf utses en sådan, och denne utöfvar ett stort inflytande på de öfriga. Uteslutne från samhället, bilda fångame ett samhälle för sig sjelfva under lagar, för hvilka Drako sjelf skulle ha studsat.
Den hufvudman, vi nu ha för ögonen, tycktes i alla afseenden vara vuxen sitt kall, ty hans ansigte var vildare än någon annans af de församlade, hvilket i sanning icke ville säga så litet, och hans kropp var den ojemförligt gröfsta bland alla. Armarne och den öfre delen af kroppen, som voro blottade, erinrade ovilkorligen om den ofantlige Typhoeus, hvilken, i spetsen för de öfrige titanerna, staplade bergen Ossa och Pelion på hvarandra för att på detta sätt bestorma himlen och störta Jupiter från Olympens tron. Omkring hufvudmannens hals, värdig en buffeloxe, var knutet ett rep, vid hvilket hängde ned öfver det höga, breda och hårbeväxta brösthvalfvet en liten fyrkantig blyplåt, i hvilken bilden af en dödskalle befanns inristad. Af det breda, vilda ansigtet syntes knappast mer än halfva pannan och de stora, långsamt rullande grå ögonen, ty allt det öfriga var betäckt af svart, borstlikt hår och skägg, som föll ned ett godt stycke öfver bröstet, dock icke så långt, att det öfvertäckte blyplåten, hvilken, jemte den alnslånga träklossen, som han höll i högra handen, och halmmadrassen, hvarpå hans nakna fötter hvilade, utgjorde hufvudmannens insignier eller »imposanta emblem».
Hufvudmannen lät sina mönstrande blickar långsamt öfverfara den tysta församlingen, och sedan dessa sålunda gått laget om, öppnade han sin mun till följande fråga:
första älskarinnan. 14
Källa: Project Runeberg ·
