Sida 365
6. Fönsterrutan
hamnbusen.
71
förnäma herrar, jag, som nog ska dra bestyr om att du kommer dit, din lösdrifvare!»
»Hvem ska då hjelpa mutter ut, i fall mutter en gång till kommer i klistret?»
Den onaturliga modern knuffade i detsamma till Olof, så att han raglade baklänges utför den branta trätrappan, hvarefter hon hastigt uppläste kammardörren, skyndade in och reglade igen efter sig.
Olof kullrade utför ända till sista trappsteget, vid hvilket han låg några sekunder orörlig, med händerna öfver sitt blodiga hufvud. Derefter reste han sig från golfvet, störtade tillbaka uppför trappan och slog med begge knytnäfvarne i moderns kammardörr, så att det skrälde i hela huset.
»Qm du inte makar dig af, ditt odjur!» ropade modern innanför, »så bultar jag Rudolf gul och blå.»
Ett barns jämmerskrik trängde genom dörren till Olofs öron, röjande, att den omenskliga qvinnan redan börjat verkställa sin hotelse.
»Jag går! Jag går!» ropade Olof; »slå honom inte ... jag lofvar att aldrig komma hem! ... Herre min Gud! Var inte en djefvul mot det stackars barnet, för annars sätter jag eld på hela huset!... Nej, nej!... Jag går ... hör inte mutter att jag går!»
Jämmerropet tystnade derinne, men ett starkt snyftande förnams ännu.
»Adjö, stackars gossel» fortfor Olof; »var bara snäll nu och gråt inte, så ska du få se att det blir bra... stjäl inte, Rudde lilla, så blir det ännu bättre, och då få vi nog se hvarandra åter... glöm aldrig Olle, för Olle ska aldrig glömma dig!»
Efter dessa ord, som utsädes med den djupaste rörelse, linkade hamnbusen utför trapporna, satte sig på porttrappan och grät bitterliga. Var det sorgen öfver moderns hårdhet eller förlusten af hans ende vän som utpressade dessa tårar? Säkerligen båda delarne. Han hade behof af att älska någon och blifva älskad af någon tillbaka. Sin moder hade han af instinkt älskat; men hans öfvervägande böjelse för det goda, som hindrade honom från att deltaga i hennes brott, hade småningom vändt hans hjerta ifrån henne. Hela sin ömhet och kärlek öfverflyttade han då på Rudolf, med hvilken han nära ett års tid hade vandrat kring gatorna, om dagarne tiggande och om nätterna sofvande tillsammans.
Källa: Project Runeberg ·
