Sida 539
6. Fönsterrutan
hümdkh.
539
det bekymmerfri. Baronen borde nu hafva helt annat att tänka pà, än att göra Levander någon förargelse, och Ros, åt sig sjelf lemnad, vore en för obetydlig person, att vidare kunna skada honom.
Under dessa och dylika hugnesamma betraktelser slog han på ringklockan, som hängde öfver hams tamburdörr, för att kalla på sin hushållerska, hvilken hade sitt rum midt emot i förstegan, hvarefter han läste upp dörren och trädde in. Han genomgick salen och befann sig snart i sin sängkammare. Der väntade han i mörkret några minuter, i tanke att hushållerskan skulle komma efter med påtända ljus. Men ingen hushållerska hördes afi Förundrad deröfver, gick han tillbaka iit i förstugan och bultade på hennes kammardörr, men bekom intet svar. Han ropade henne vid namn, men innanför var det tyst som i grafven. Småsvärjande för sig sjelf öfver Johannas sömnsjuka, hvaröfver han hittills icke haft skäl att beklaga sig, återvände han till sina rum och tände ljusen vid platinalampan, som stod på det för-gylda bordet i hans förmak. Han tog nu ljusen med sig in i sängkammaren och stälde dem på skrifbordet. Nya anledningar till småförtret yppade sig. Visserligen var hans stora präktiga säng bäddad; men det lilla bordet med sin vattenkarafin, glas och nattlampa, som alltid brukade stå invid sängen, fanns icke på sin vanliga plats. Äfven saknade han sitt nattlinne, som eljest brukade ligga på den fine ungkarlens bäddade säng.
»Jag begriper inte hvad Johanna tänkt på i afton I» mumlade han mellan tänderna, vid det han började kläda af sig, ty han kände sig tung i hufvudet af champagnen han druckit.
Han makade sjelf fram det lilla bordet till sängen, stälde ljusstakarne derpå och lade bredvid dem tvenne små puffertar med konstigt arbetade pipor, hvilka han nyss tagit fram utur öfverrocken. Derefter öppnade han byrån, framdrog några lådor och bläddrade igenom flere penningbundtar, som deruti lågo förvarade. Den som säger, att ingen blick strålar rikare än den en förälskad flicka kastar på sin älskling, har aldrig skådat in i en girigs öga, när det hvilar på guldet. Levander läste snart igen byrån och lade sig slutligen.
»Gud fördöme den käringen, så hon bäddat åt mig!» ropade han, resande sig till hälften upp i sängen; »jag känner alls inte igen henne i qväll.»
Källa: Project Runeberg ·
