Sida 540
6. Fönsterrutan
640
hämden.
Men de små molnpuflkterna upplöstes snart i den; ljusflod af segerfröjd, som genomströmmade hans hjerna. Han brukade vanligtvis kasta en blick pà dagens tidningar, innan han somnade. Förr voro de kanske mer sömngifvande än nu. Han fattade den tidningen som redan pà förmiddagen utgjort Svärdfälts förtviflan och läste om just samma artikel som rörde denne.
»Hur dumt, att jag inte förr kommit att tänka pà den der saken, innan jag sammansmidde det här vackra halstret för min noble vän! . .. Hur lätt hade det inte varit för mig att tillägga en liten glödgad ten angående salig Palm . . . men det kan gà för sig i- morgon ... Stackars Svärdfält. . . du måtte inte ha för rolig natt i natt I... Jag ville inte för mycket godt byta med dig.»
Derefter lade han ifrån sig tidningsbladet, påtände nattlampan, släckte ljuset och insomnade under de ljufvaste föreställningar. Men de ljufva föreställningarna stannade utanför de tillslutna ögonlocken och sluppo ej in i den verld, som öppnades af drömmarnes gäckande féer. Ack, hvad det ofta ligger för en himmelsk vedergällning uti dessa hulda geniers gäckeri! Hur månget slumrande öga, som endast genom tårars dimma skådat dagens sol, har ej i nattens och drömmarnes famn tjusats af de klaraste bilder! Hur ofta har ej deremot lyckans och glädjens skötebarn qvidit pà sin bädd och svettats ångestsvett vid de föreställningar af aldrig anade lidanden och qval, som drömmens varnande gudom framkallat! Det var en dröm af det senare slaget, som anfäktade Levander.
Han tyckte, att han hade all sin förmögenhet vexlad i dukater och att dukaterna voro lagda i flere hög^r, som pyramidaliskt reste sig från golfvet, samt att han sjelf làg makligt utsträckt pà sin soffa med ögonen fasta vid de glänsande guldpyramiderna. Bäst han sà làg och fröjdade sig åt dessa pyramider, som oupphörligen växte och utvidgade sig, började det droppa från dem, först droppar af guld, hvilka dock småningom förvandlades till droppar af blod. Nu begynte pyramiderna draga sig till hvarandra, bildande en menniskogestalt, som närmade sig soffan, hvarpå Levander låg. Ju tydligare anletsdragen blefvo, desto våldsammare kände Levander sitt hjerta krympa tillsammans. Slutligen stod för hans ögon Palms blodiga lik, vinkande
Källa: Project Runeberg ·
