Lärobok i telegrafi

168

stone der man försummar korrektionen, använda så stort batteri som möjligt. Men, ämnar man åvägabringa korrektion, och kan man ej fullt tillförlitligt uppskatta batteriets motstånd, bör man helst undvika att få B särdeles stort i jemförelse med r. I allmänhet blir bestämningen osäker, när x är temligen litet.

g 63. Vid mätningar af förevarande slag bör man gerna hafva en nyckel insatt i batteriledningen. När nyckeln ej är nedtryckt, går strömmen från den polarisation, som kan finnas qvar efter närmast föregående kompensering, hel och hållen genom de båda differentialgalvano-meterlindningarne på sådant sätt, att han från dem båda verkar i samma riktning på nålen.

Vill man vid kompenseringen i möjligaste mån undvika inverkan af polarisationen, bör man i batteriledningen hafva insatt en polvändare, helst för vef (fig. 113). Med den i figuren prickade vefven vrides den cirkelrunda skifvan så, att medelst de på denna fästade båda mes-singsskenorna antingen kontakterna a och d, sinsemellan, samt b och c, sinsèmellan, eller ock att kontakterna a och b, sinsemellan, samt c och d, sinsemellan, bli förenade. Den ena batteripolen är insatt vid o, den andra vid c; från b går ledning till gemensamma kontakten i differentialgalvanometern samt från d till den andra utgreningspunkten. Allt efter vefvens läge kommer alltså positiv ström att gå till gemensamma kontakten i galvanometern och negativ ström till den andra utgreningspunkten, eller tvärtom. När nu polarisation i en viss riktning uppkommit, kan man neutralisera densamma genom att kasta om batteripolerna samt hålla nyckeln nedtryckt antingen helt hastigt eller under en eller annan sekunds tid eller möjligen något längre. När derefter i batteriledningen göres afbrott, utvisar galvanometern, huruvida någon polarisationsström ännu är för handen eller ej.

Man skaffar sig nu först ett kompenseringsresultat med polarisation; derefter beräknar man, på sätt här ofvan blifvit visadt, det högsta antal reostatenheter, som kan komma i fråga att fråndragas. Vidare minskar man reostatens motstånd med detta" antal reostatenheter. Polarisationen bortskaffas. Nu efterser man, huru nålen förhåller sig för hufvudströmmen och med det i reostaten förminskade motståndet. Skulle, mot förmodan, dervid inträffa, att

nålen, nnder det nyckeln hålles nedtryckt, först rör sig åt ena sidan, men derefter går öfver till den motsatta, så är reostatens motstånd för stort — nemligen så mycket, att motståndet i x-lcdningen behöfver hjelp af den derstädes uppkommande polarisationen, för att kunna föra nålen till eller förbi 0". Skulle berörde förhållande ej inträffa, ökar man efter hand reostatens motstånd, intilldess att nålen kommer att röra sig först åt ena hållet och derefter åt det andra. Naturligtvis måste man mellan alla dessa försök depola-risera æ-Iedningen. När man afpassat reostatmotstån-det så, att nålen gör endast en knapt märkbar rörelse åt ena hållet, innan hon går öfver åt det andra, kan man anse kompenseringen någorlunda riktig. Dock är det nu erhållna kompenseringsresultatet alltid något större än det verkliga motståndet i æ.

Der s. k. laddningsströmmar förekomma, kan man likväl ej anse ifrågavarande rörelse hos nålen såsom bevis på en i det närmaste riktig kompensering.

I allmänhet torde det dock vara säkrast att verkställa mätningen med ett starkt batteri, hvars motstånd man temligen tillförlitligt utrönt, samt att- låta polarisationen bli så fullständig som möjligt och, sedan kompenseringen, under det att batteriet fortfarande hålles slutet, visat sig beståndande, afläsa kompenseringsresultatet och detsamma i enlighet med förestående formler korrigera. Det direkt aflästa kompenseringsresultatet och det korrigerade anses då såsom gränsvärden, emellan hvilka det rätta värdet befinner sig.

Vid afiedning8mätningar å telegrafledningar, vare sig öfverjordiska eller andra, bör man hafva batteriets kolpol stäld till jorden.

Det vanliga sättet att med bussol bestämma motståndet i en vätskepelare består deruti, att man först sluter ett (konstant) batteri genom bussolen och en viss längd af vätske-

Fig. 113.